Det finns anledning att till ytan lyfta upp den debatt som ligger och skvalpar i en kommentatorstråd nedan. Anna Brodow Inzaina skriver där: 

”Det jag är mest orolig för är hur sammanhanget nerdrumkretsen och två värdekonservativa curatorer som glada i hågen skapar en debattutställning kring temat figurativ konst/konstutbildning påverkar de yngre konstnärerna som är med på Edsvik och som inte tillhör den nyromantiska nerdrumkretsen. De hade kanske hellre velat bli förknippade med den internationella samtidskonsten med dess logik än med lokala skolbildningar i Oslo?” 

Som Karin Stensdotter påpekar så får vi förmoda att de deltagande konstnärerna kan göra egna val. För den som är mån om att hela tiden hålla sig väl med de rådande trenderna framstår det givetvis som helt obegripligt att man hakar på ett projekt som går på tvärs mot samtidstrenderna. MEN: alla kanske inte ser anpasslighet och trend-följsamhet som själva drivkraften för deras konstnärskap eller kritiska verksamhet.  

Och: det pågår just nu i både Norge och Danmark en uppgörelse med kulturradikalismen. Utifrån det perspektiv som präglar debatterna i dessa länder så framstår en kulturkonservativ hållning inte alls som nödvändigtvis dödsdömd som den kan tyckas i Sverige.

Brodow Inzaina skriver vidare:

”Ni har ett ansvar som curatorer att placera in saker och ting i sitt rätta sammanhang och inte medelst tendentiösa tolkningar skriva upp Oslomåleriet och skriva ner mer framgångsrika exempel på figurativt måleri i den internationella konstvärlden. Tänker på t ex John Currin och beskrivningen av The Pink Tree från 1999, men det finns många anmärkningsvärda exempel i boken.

Citat från kapitlet Figurationer utanför Norge, om Currin: "Hans skämtsamt idealiserade modeller ser synnerligen fåniga ut, med enorma bröst över smala midjor och med påklistrade leenden i imbecilla ansikten." Om fånigheter och imbecilla ansiktsuttryck i nerdrumkretsens teatrala målningar - inte ett ord. Nej, där är allt så poetiskt och djupt existentiellt. Vem har bestämt det? Och vem tror på det? Var är det kritiska perspektivet i urval och tolkning, Johan Lundberg?” 

(…)

Det här med att de utgår ifrån att nerdrumkretsens måleri är djupare och mer seriös än annan samtida konst är min främsta poäng i debatten. Bara för att Nerdrum menar det? Man ska inte lita alltför mycket på vad konstnärer säger och deras intentioner. Alla konstnärer säger sig vara seriösa och djupt existentiella - även de som behagar ironisera eller ljuger till vardags (nu tänker jag på en rolig passage i boken, s. 166, där Nerdrum och Ernst Billgren jämförs). Djupet i konsten är något som betraktaren skapar och det har ingenting med teknikval och motiv att göra.” 

Men det som Brodow uppfattar som tendentiöst och okritiskt framstår ju som något helt annat om man anlägger ett maktkritiskt perspektiv, vilket jag i min enfald trodde var själva grunden för kulturkritik.  

Jag ser den konst som det här handlar om som till betydande delar civilisationskritisk och som ett uppror mot etablerade maktcentra. Jag menar att det i det kritiska uppdraget ligger just att undersöka alternativa konstnärliga möjligheter. Brodow menar uppenbarligen att det kritiska perspektivet däremot består i att vidareförmedla den etablerade konstuppfattningen och att skriva under på de estetiska normer som för dagen anses vara de rätta.  

Hon efterlyser i linje med denna hållning ett kritiskt perspektiv på dem som uttrycker kritik mot civilisationsutvecklingen, mot konstetablissemanget etcetera. Visst: det låter ju vettigt! Det framstår dock, vid närmare deftertanke, som en lite konstig uppfattning i ett sammanghang där Brodow  menar att kritik inte bör riktas mot etablissemangets konstsyn och estetiska normer (John Currin är bättre än Odd Nerdrum, Ernst Billgren är bättre än Johan Patricny). Enligt Brodow förefaller en ”kritisk framställning” innebära att kritik uteslutande riktas mot dem som utmanar makten.  

Slutligen skriver hon: 

”Att gå från uppdraget som debattör i media till att axla rollen som utställningskurator och ge sig in i den svängen är kanske inte helt okomplicerat. Det är ett yrke att vara kurator, det är inte bara att smacka ihop en utställning och skriva en brandfackla till text. Och det är mitt ansvar som kritiker att ge Lundberg och Rådlund motstånd och peka på svagheterna i boken och utställningen.”

Det håller jag helt med om och det hedrar dig att ta denna debatten!