Malte Persson, jag svarar på din replik i ett separat blogginlägg.
Problemen med din text är rätt många. För det första gör du ingen åtskillnad på person och åsikt. Jag må ha förhållandevis lätt att komma till tals med mina åsikter, låt vara att det verkar som att tidningarna numera är så pass ointresserade av att ta upp debatter att den fortfarande pågående konstdebatten med bland andra SvD:s Anna Brodow kom att föras på Axess blogg och på Vilks blogg. Och debatten med dig likaledes då tydligen på denna blogg.
Hur som helst: även om jag som person har vissa plattformar till mitt förfogande skulle jag vilja veta på vilket sätt de åsikter som jag har gjort mig till talesman för i diverse debatter på sistone inte kan uppfattas som förhållandevis marginaliserade. Jag kan försäkra dig om att det inte är att göra det lätt för sig i Kultursverige att påstå att det finns problem med OEI-kretasrnas dominans inom samtidspoesin eller att kritisera kulturradikalismen eller att ta parti för figurativt måleri. I det senare fallet exempelvis så har jag kommit att utmålas som lierad med nazism och fascism lite överallt. Det är inte helt svårt att tänka sig mer åtråvärda eftermälen...
Varför gör jag då detta? Jo, av det enkla skälet att jag anser att det gynnar pluralismen i den svenska debattklimatet och det svenska kulturlivet, att vissa föreställningar som tas för givna ifrågasätts och att vissa (destruktiva) hegemonier ifrågasätts.
Dessvärre ser det i Sverige ut som så att det ofta bara är en åsikt som gäller åt gången och att alla avvikelser från denna åsikt stämplas som mer eller mindre vansinniga.
Och: för mig så är det en oavhängig del av att vara intellektuell att faktiskt driva vissa frågor och vissa linjer, och inte bara glida omkring och utifrån en metanivå kommentera debatter på ett sätt som gör att man aldrig stöter sig med någon kulturel makthavare och som ytterst sett gör att man dessutom alltid ställer sig på den symboliska och reella maktens sida.
Det senare är en inte helt oviktig iakttagelse: att initiera en debatt innebär (nästan alltid) med automatik att man för fram en mer eller mindre kontroversiell åsikt. Att kritisera kulturradikalismen i ett debattklimat där 90-95 procent av de aktiva och mest högljudda aktörerna ser sig som kulturradikaler innebär att man inte bara får en mängd fiender (både till höger och vänster), utan också att man blir uppfattad som mer eller mindre knasig av det kulturella etablissemanget. Men man ser även att man inte är ensam: Man får ofta i sådana här fall mängder med mail och telefonsamtal från personer som stöttar en, men som av olika anledningar inte offentligt vill ge uttryck åt sitt stöd (eftersom de vet med sig vad de riskerar att förlora på dylika sympatiyttringar).
I det läget är det alltid en ytterligare sorts reaktion som man kan räkna med som ett brev på posten. Och det är den där smarta artikeln som publiceras i företrädesvis Dagens Nyheter som liksom ska anlägga ett metaperspektiv på debatten, och förkunna att båda sidor egentligen har fel. Det är den där artikeln som grötmyndigt förklarar att varje tydligt uttryckt ståndpunkt är vulgär och banal – (vilket alltså, enligt ovan, är den absoluta motsatsen till min uppfattning om vad som konstituerar intellektuell verksamhet). Men det är också en artikel som har den självklara konsekvensen att den alltid kommer att gynna de som vid just det tillfället besitter makt på på det kulturella fältet, just därför att den ytterst sett ger legitimitet åt den rådande situationen och de rådande strukturerna: vad artikeln säger är nämligen att det är vulgärt och banalt att opponera sig mot rådande förhållanden.
När Malte Persson beskriver hela det svenska debattklimatet som en spelplan, med likvärdiga och utbytbara positioner, så har han för länge sedan lämnat verkligheten bakom sig. I verkligheten bör tvärtom varje position bedömas i relation till en större kontext. Det är inte utbytbart för en konstskribent att vara för konceptuell konst eller emot. Skillnaden är den att den konstskribent som är för konceptuell konst möter inget motstånd, medan den som är emot får räkna med en karriär i motvind och uppförsbacke. Att säga att en debatt om konceptuell konsts problem är meningslös och vulgär är att säga att den kritiker som är för konceptuell konst har rätt, medan den som är emot konceptuell konst kommer att framställas som en rättshaverist.
Nu vill jag med essa ord förvisso inte utmåla mig själv som en martyr. Det finns faktiskt andra värmestugor än den svenska kultursidesvärldens som i stora drag är en på många sätt rätt trist inrättning. Men att påstå att man inte gör sig till företrädare för marginaliserade åsikter om man går emot kulturradikalismen på punkt efter punkt, är helt enkelt inte sanningsenligt…