Peter Luthersson skriver mycket bra i dagens SvD om konstdebatten och konstkritik i största allmänhet. Tyvärr har man valt att inte lägga ut artikeln på nätet, vilket gör att den är svår att blogga och twittra om.  Nu har jag dock skrivit in artikeln så att den finns tillgänglig på nätet:   

450 mil från den svenska medieoffentligheten hade jag under juli annat att tänka på än mottagandet av utställningen Figurationer på Edsviks konsthall. När jag i början av augusti återvänder till Stockholm är jag dock nyfiken och läser Nils Forsberg i Expressen (4/7), Anna Brodow Inzaina i SvD (10/7), Jessica Kempe i DN (13/7), Ulrika Stahre i Aftonbladet (14/7) och Eva Ström i Sydsvenskan (25/7). Övningen är beklämmande.

Recensenterna följer två spår. Låt mig först öda några ord på det mest ofruktbara. Brodow Inzaina nämner (förvisso i förbigående) obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst. Ström gör dylika påminnelser till sitt ärende. Hon refererar till 30-talets nazikonst som gav uttryck för likartad ambition och estetik och finner det oundvikligt att associera till den exposition av godkänd konst som naziregimen arrangerade i München 1937.

Några informationer eller exakta iakttagelser som skulle ge belägg för att Oslokonstnärerna skulle dela ambition och estetik med nazismen framkommer inte, givetvis på grund av att sådana informationer inte existerar och sådana exakta iakttagelser knappast låter sig göra. I brist på argument excellerar Ström i självrättfärdig och moraliskt anspråksfull slirighet. Kopplingarna mellan estetik och politik är (som hon vet!) en långt mer komplicerad historia än det vulgära stigmatiserande åt vilket hon av oklara skäl ägnar sig. Att ge nazisterna ensamrätt till den europeiska konsthistoriens dominerande tekniker och motivkretsar är ungefär lika intelligent som att ge Sverigedemokraterna ensamrätt till svenska flaggan.

Det andra spåret gäller konstverkens relation inte till 1930-talet utan till nuet. Samtliga recensenter verkar mer eller mindre utgå från att man har att göra med människor som inte har upptäckt att 1600-talet är slut eller som åtminstone inte vill erkänna att 1600-talet är slut, människor som inte förstår att en ny tid kräver nya uttryck. Ström tycker sig se konstnärer som vill bortse från att modernismen ägt rum. Och Kempe vet berätta att konstnärernas syfte är att återupprätta ett förmodernt samhälle, tiden före plastbaljorna, järnvägen och jämställdheten.

Tänk så mycket intressantare Ström, Kempe et consortes hade kunnat skriva om de hade utgått från att också Oslokonstnärerna vet att de befinner sig i det begynnande 2000-talet och att historien är enkelriktad. Tänk om Ström hade snuddat vid tanken att Oslokonstnärerna målar som de gör inte för att de vill bortse från att modernismen har ägt rum utan just på grund av att modernismen har ägt rum. Tänk om Kempe för ett ögonblick hade övervägt att människor kan hämta scener, rekvisita och känslor från historien inte av nostalgiska skäl utan för att rikta uppmärksamhet på förhållanden av idag, förhållanden som vi inte riktigt ser därför att de har blivit förgivettaganden, ett slags naturlagar utan att vara det.

Oslokonstnärernas figurationer är, som jag ser det, laddade av sin relation just till nuet. De uttrycker ett samtidstrots som alls inte behöver vara och i varje fall i allmänhet inte är reaktionärt. Konstnärerna har helt enkelt sökt ett möjligt uttryck där de flesta uttryck har blivit omöjliga, ja, de trotsar samtiden genom att försöka göra det omöjligaste uttrycket möjligt på nytt. Det gäller med andra ord att på nytt skapa förutsättningar för att få någonting sagt över huvud taget, att etablera förtroende för kommunikation i en kulturell offentlighet där antingen konsensus är fanatiserad eller en ironisk attityd påbjuden.

Till skillnad från de recensenter som i de stora svenska dagstidningarna har skrivit om Figurationer har Oslokonstnärerna besinnat en logik som jag förknippar med den argentinske mästerberättaren Jorge Luis Borges: att göra exakt detsamma vid två olika tidpunkter är att göra något radikalt annorlunda. Att måla en vit kvadrat på vit botten när Malevitj gjorde det var fullt av innebörd. Att göra det idag är tämligen tömt på innebörd. Att måla en figuration när Malevitj målade en vit kvadrat på vit botten var tämligen tömt på innebörd. Att göra det idag är fullt av innebörd.

Oslokonstnärerna får något sagt om en modernism som har blivit hegemonisk, en modernism som trots sina stolta deklarationer om att öppna dörrar och vidga synfält framför allt har stängt inne och slagit sönder, stängt inne i nu och slagit sönder alla broar som leder bort. De får något sagt om nuförgiftningen i nuet, om den förhärskande provinsialismen i tiden, om kontaktlösheten med alla de världar som har varit med sina existensvillkor och normsystem, sina förhärskande trosbilder och uppfattningar, sina gudar och demoner. De håller upp en spegel i vilken den som har ögon kan spegla sig. Så flyktig är också min värld, så flyktigt dess anspråk på att befinna sig vid historiens slut, att representera högre vishet.

På ungefär sådana premisser kunde man börja resonera om värdet med utställningen i Edsviks konsthall, om dess eventuella förtjänster och tillkortakommanden. En konstkritik värd namnet måste göra mer än blott bekänna sig till de idéer och kategorier som kom i svang i slutet av 1800-talet och vann styrka i början av 1900-talet. Det är Nils Forsberg, Anna Brodow Inzaina, Jessica Kempe, Ulrika Stahre och Eva Ström som behöver bli tidsenliga.