Den konstdebatt som mestadels har förts i Sydsvenskan och huvudsakligen på nätet har nu tagit steget in i Stockholmspressen, närmare bestämt SvD. Kul att SvD äntligen öppnar upp för kulturdebatt efter åtta års dvala!
Idag är det den gamla postmodernistiske DN-räven Lars O Ericsson som tar till orda, och i och med det så finns även Peter Lutherssons inlägg från igår att läsa på nätet.
Lars O Ericssons huvudlinje i angreppet är åsikten att modernismen utsatts för massiv kritik under de senaste 50 åren och att den ståndpunkt som förs fram i boken Figurationer därmed skulle vara historielös.
Jag vill först påpeka att vi ägnar en betydande del av framställningen åt att redogöra för den kritik som framförts mot modernismen från 1950-talet och framåt. Det är i själva verket själva det fundament som vi vill se att den norska nutidskonsten vilar på.
Att någon SLUTGILTIG uppgörelse med modernismen har skett, kan däremot bara den kritiker tro som aldrig satt sin fot på ett museum med 1900-talskonst eller som aldrig slagit upp Dagens Nyheters kultursidor eller som aldrig läst konstvetenskap på universitetet.
Lars Vilks är i dagens blogginlägg inne på exakt samma linje som Ericsson, och skriver - på ett sätt som tydligt demonstrerar omfattningen av den "konstanta" modernismuppgörelse som postmodernismen och dess efterföljande konstriktningar påstås ha ägnat sig åt: “Den internationella samtidskonsten (DIS) (…) är konstant kritisk mot modernismen och bygger sin egen historia i en konceptuell tradition med Duchamp som utgångspunkt”.
Uppenbarligen sträckte sig inte den konstanta krtiken av modernismen riktigt ända fram till modernismens själva galjonsfigur, Duchamp...