Jag försöker sätta mig in i alla kommentarer runt det litteraturmanifest som jag tidigare bloggat om och som publicerades i DN i helgen. Det är uppenbart att nästan alla kommentatorer är negativa till manifestet. I täten för protesterna går Eva Ström, som vanligt reaktionärt sinnad så till vida att hon tycks se det som sin livsuppgift att i alla möjliga och omöjliga sammanhang slå vakt om den rådande ordningen.
Inte minst betonar kritikerna att manifestet är hämmande; undertecknarna sägs vilja låsa in romankonsten i en starkt begränsad form.
Dock menar jag att de som hyser dylika åsikter bör betänka ett antal förhållanden:
Ett manifest innebär inte att man anser att alla andra nödvändigtvis bör följa de regler som man ställer upp.
Manifestet innebär däremot i detta fall en protest mot ett antal berättarforrner som i nutida svensk romankonst har utvecklats till manér. Jag ser själv inget fel med att skriva experimentella romaner, men jag kan samtidigt se att det har gått inflation i en viss sorts ”experimentell” prosa som noga besett inte är speciellt experimentell, utan där man just presenterar ett mer eller mindre ofärdigt manus, som underförstås ha ett visst estetiskt värde för att det är just spretigt och oavslutat. För att nu inte tala om deckare, som det verkligen har utvecklat sitt eget heltigenom tröttsamma manér. Min poäng är dock att båda dessa ytterligheter, den genomkommersiella deckaren och det litteraturkritikeruppskattade experimentet, har fastnat i manér som gör att de bara känns helt förutsägbara, fast naturligtvis på helt olika sätt.
Som kritiker har jag kunnat sakna yngre svenska romaner som tar reella risker, till exempel den risk som det alltid innebär att försöka berätta en sammanhängande berättelse på ett fullkomligt oironiskt sätt. På ett sätt som inte innebär att man gör en poäng av att huvudpersonen är en romangestalt eller att fiktionen är just fiktion, utan en roman som löper risken att kunna avfärdas därför att händelsekedjan inte ter sig övertygande, för att huvudpersonen inte ter sig trovärdig och så vidare.
Jag förstår inte att folk blir så upprörda av att någon går ut och slår ett slag för en annan typ av romaner än den sort som är det första som man ser när man slår upp Svensk Bokhandel, och som när man läser dem infriar precis varje fördom som man kan tänkas ha om just den sortens roman.
Det intressanta är också att föreställa sig Eva Ström och andra reaktionärers reaktioner om man från exempelvis OEI:s sida hade gått ut med ett manifest där man hade poängterat vikten av att ”bryta sönder språket”, ”bryta sönder romanfornen”, ”utmana läsarkonventionen” etcetera. Jag är övertygad om att väldigt få av dem som nu pratar om att manifest är begränsande tvångströjor då hade höjt sina röster. Den som då påpekat att ”Jamen i så fall hade ju inte Balzacs Förlorade illusioner kunnat skrivas", hade givetvis blivit avfärdad som ärkekonservativ stofil, som borde stanna på sin punschveranda med sin stärkkrage och sina Heimdalskompisar…