Debatten om manifestet börjar påminna en smula om debatten om figurationerna. Det slår mig när jag idag läser det nya manifest som 67766743543542 svenska författare undertecknat. Deras manifest går – surprise, surprise – ut på att man ska få göra precis vad man vill. Ok? Är det någon som har krävt införande av litteraturkommissarier, undrar man...
Problemet, vilket jag förstod på gårdagens Bonnierfest, där frågan stöttes och blöttes (mest det sistnämnda kanske) till leda, var att manifestförfattarna – de första alltså - är så kritiska. I det nya manifestet - det manifestkritiska manifestet, kanske vi ska kalla det - vill man slå vakt om det som finns just nu. Vi vill inte vara negativa och kritiska, fastslår de 67766743543542 svenska författarna till det manifestkritiska manifestet. Ska man skriva manifest, menar de, måste man göra det på ett positivt sätt, så att alla får vara med. Ingen får känna sig utanför. Vilket är fallet nu, när typ 99,99999 procent av alla svenska författare exkluderas. Det är en form av mobbing, skulle man kunna säga: att ge sig på 99,99999 procent av alla svenska författare. Så tycker jag mig förstå att de manifestkritiska manifestförfattarna resonerar: vi har en ojämlik situation. På ena sidan sju flåbusar och på den andra sidan alla dem som nu känner sig utpekade och uthängda i media.
Jag tycker att det är en bra tanke att alla ska få vara med. När jag gick i skolan hade min fröken en bra sedvänja. Efter att hon läxat upp någon av klassens busar, brukade hon uppmana hela klassen att sjunga ”The more we are together”. Om den uppläxade stackars busen under sången inte drog tillräckligt på smilbanden, kunde sången kompletteras med ”Sudda sudda bort din sura min”. Kanske en sedvänja att ta efter i litteraturdebatten?
Att litterära manifest alltid har skrivits i opposition till strömningar i den samtida litteraturen, är däremot en sedvänja som det finns anledning att bryta med. Det innebär nämligen med automatik att man ger sig på och kritiserar någon i grunden snäll människa, och det kan aldrig vara bra. Kultur har aldrig utvecklats genom konflikter utan genom att man sätter sig i ring och tar varandras händer.
Lite som en motsvarighet till min lärarinnas trivselskapande sånger föreslår jag en revidering av kulturhistorien, från de unga romantikerna med deras himlastormande manifest och försök att införa estetisk revolution, via modernisternas olika manifest och fram till det sena 1900-talets Dogma-manifest. Allt det där borde nog tonas ner i våra historieböcker, vilka istället borde lyfta fram det positiva i hur man vid olika tidpunkter slår vakt om det bestående. Man skulle kunna kalla det för Den Reaktionära Kulturhistorien. En kulturhistoria som visar på vikten av att ingen i ett etablissemang någonsin ska behöva känna sig utpekad och kritiserad. Jag tycker att detta borde vara en uppgift för Alliansen att ta fasta på, nu när en ny, borgerlig kulturpolitik ska sjösättas i praktiken. Det skulle kunna bli signumet för 2000-talets kulturpolitik och signalera ngt helt nytt jämfört med 1800- och 1900-talets eviga estetiska revolutionsmakeri.