Torbjörn Elensky efterlyser i kommentatorefälten nedan en estetisk debatt samt undrar varför det som vi i brist på adekvata beteckningar kan kalla den seriösa litteraturen får allt svårare att göra sig gällande. Nu befinner sig tydligen Torbjörn i radioskugga i Dalarna, så jag förväntar mig inte några reaktioner just från det hållet, men kan icke desto mindre avhålla mig från några marginalanteckningar i ämnet.
Jag kan synas monoman, men jag menar ändå att den marginalisering som han åsyftar till stora delar hänger samman med den typ av värdehegemoni som är så extremt dominerande i Sverige, vilket framgått med all önskvärd tydlighet av de debatter som jag har varit inblandad i under de senaste åren. Vi kan kalla det för en modernistisk eller avantgardistisk hegemoni. OEI-debatten visade detta med all önskvärd tydlighet. När de ointellektuella argumenten om konspirationsteorier givit vika, levererades en arsenal med argument som alla gick ut på att jag borde förstå att formbrytande experiment alltid har framtiden för sig. Det hänvisades till 40-talisternas obegriplighetsdebatt i parti och minut. Trots att jag undervisat på universitetet i litteraturvetenskap i nästan två decennier, fick jag lära mig att nya tider kräver nya formspråk, och att de kritiker som argumenterat mot de "nya" formexperimenten alltid har visat sig ha haft fel i efterhand. Att i det läget invända att Erik Lindegrens formexperiment inte var speciellt nya och fräscha ens på 40-talet var att tala för döva öron. För att inte tala om argumentet att Sten Selander kanske hade mer rätt i debatten om obegripligheten, än vad som framkommit i den hittillsvarande forskningen.
Och nu senast så rapades samma slags argument återigen upp i Figurationsdebatten. Vilket visar hur stark denna hegemoni är. Liksom det visar hur fånigt talet är om att det inte existerar en modernistisk hegemoni. Visst: vi kan ju använda en annan beteckning på hegemonin ifråga, om nu inte termen "modernism" passar, men vad jag avser är likafullt ett tänkande som jag menar förlorade sin estetiskt kvalitativa potential redan för 20-30 år sedan. Ett tänkande som utgår från det fullkomligt hypotetiska antagandet att det måste finnas en given korrelation mellan en viss epok och vissa formella estetiska kategorier. Varje tid söker sin speciella form. Så kan man formulera tanken som har lett till att fokus har hamnat på formella kategorier, och som tillika har lett till att de formella kategorierna företrädesvis närmats utifrån gränsöverskridande och normbrytande infallsvinklar.
Det problematiska är, att den läsande allmänheten givetvis känner att detta projekt går på tomgång sedan 20-30 år. Ingen blir upprörd av att slå upp en språkmaterialistisk diktsamling eller dito roman. Kritiker kan naturligtvis intala sig själva att de får sin världsbild ställd på ända av denna sorts texter, men det vittnar i så fall om att man har förläst sig på traditionell 1800-talitteratur. Jag vill mena att ingen med några djupare kunskaper om 1900-talslitteratur blir speciellt utmanad eller förvånad av dagens svenska experimentella litteratur. Denna sorts skriverier har samma funktion i dagens Sverige som signaturpoeterna hade i det oscarianska Sverige. Det är en akademisk estetik som tillkommit inom ramen för ett extremt mallat belöningssystem, där man vet att den som slänger ner sina sidor huller om buller i en skokartong och klistrar på etiketten "roman" anses mycket finare än den som försöker knåpa ihop en berättelse med karaktärer som avses kännas levande och som avses beskriva en logiskt sammanhängande utveckling från A till Ö. Poängen är att den som gör det första inte bara anses finare utan är i princip omöjlig att kritisera, medan den som gör det senare gör sig sårbar och mottaglig för en mängd kritiska synpunkter.
Jag tror att konsten och konstnärer måste ta risker. Skokartongsestetiken innebar möjligtvis ett risktagande 1922. Dock kan naturligtvis en sådan roman icke desto mindre ha kvaliteter, men dessvärre hänvisar denna estetiks fåtaliga men högröstade talesmän, beundrare och uttolkare genomgående till det formellt intressanta med verken - i egenskap av just normbrott. Vilket var min poäng i OEI-debatten, att det sällan eller aldrig fördes fram någon annan sorts argument för denna konsts berättigande och påstådda storhet än den typ av negativa kategorier, vilka har fått motivera den experimentella konstens kvaliteter under en stor del av 1900-talet.
Med sådana uttolkare kan man i ärlighetens namn inte förvänta sig något jättelikt publikt intresse.
Och inte blir det bättre av att de som försöker föra upp dessa problem till ytan genast måste tillrättavisas: när den som kritiserar situationen framställs som oetisk, ondsint, okunnig och gärna förses med tillmälen som knasterkonservativ, reaktionär stofil, löjeväckande och nazist.
Det är ett pris som jag själv har valt att betala, och jag klagar inte. Men jag har däremot full förståelse för att inte så många andra träder in i den rollen frivilligt, utan att man hellre intar en lite mer defensiv strategi.
Vi har kort sagt det litterära och kulturella klimat som vi förtjänar.