Jonas Thente skriver bra om det manifestkritiska litteraturmanifestet på DN Kultur idag och kan givetvis inte undanhålla sig från att raljera med undertecknad, även om vi nu förefaller ha exakt samma uppfattning i frågan. Han gör gällande att mitt stöd för det första manifestet måste ses som ett bakslag för manifestförfattarna, vilket kanske säger mer om honom själv än om manifestförfattarna. Då jag inte är bekant med manifestförfattarna, har jag förvisso svårt att undersöka sanningshalten i Thentes påståenden. Min enda bekant i sammanhanget torde vara en av initiativtagarna till det manifestkritiska manifestet, Torbjörn Elensky, som paradoxalt nog verkar mer sugen på att debattera litteraturens nuvarande tillstånd än författarna till det initiala debattinlägget. Samt Therese Bohman, som visserligen inte skrivit under något manifest, men som däremot skriver bra om manifesten i dagens Expressen.
Idag kommer för övrigt från tryckeriet det senaste numret av Axess, med texter av bland annat nämnde Elensky. Därtill skriver min gamla trätobroder Lars Vilks om Venedigbiennalen. Den lika arrogante som slagfärdige Douglas Murray skriver underhållande och insiktsfullt om Barack Obama, Per Hagman kanske ännu mer underhållande om Muhammar Khaddaffi och Therese Bohman om Mark Rothko. Alltmedan Johan Hakelius slår ett slag för den eleganta galoppen framför det ovärdiga struttandet på Solvalla.