Göran Hägglund är först ut i Alliansen med att dra upp riktlinjer för vad som skulle kunna tänkas utmärka en specifikt borgerlig kulturpolitik. Hägglund navigerar i sitt bemötande av Åsa Linderborgs bisarra artikel om påstådda nazistiska inslag i Hägglunds kulturpolitik, skickligt mellan de två blindskären kommersialism och politisering. Han riktar i sin artikel i dagens Aftonbladet i lika hög grad kritik mot högerns optimistiska tro till att kulturen kan gynnas av fria marknadskrafter som mot vänsterns strävan mot politisering och ideologisering.
Dessvärre skulle det alltså ta hela tre år för en borgerlig kulturpolitik att ta form, men Hägglunds utspel kan nog se som en konsekvens av moderaternas totala undfallenhet att agera offensivt i kulturfrågor. Dock: med tanke på moderaternas oförmåga att initiera några som helst förändringar i kulturpolitiken kan jag tänka mig att detta utspel kommer att skapa minst lika stor upprördhet som det litterära manifestet. Bara det faktum att någon uppvisar minsta vilja att diskutera och ifrågasätta någonting på kulturens område tycks numera utlösa en oerhörd indignation och irritation bland de kulturmänniskor som säger sig i alla situationer eftersträva ifrågasättande och diskussion.