Varför kan ingen i Manifestdebatten fokusera på själva kärnfrågan: att svensk litteratur idag mestadels befinner sig på ytterflankerna, därför att det är där som det är enklast att befinna sig:
På den ena sidan kopierar man formelmässigt vissa internationella försäljningsframgångar: deckare, chic lit, fantasy eller en viss typ av facklitteratur. Det handlar om att re-writa förefintlig litteratur som man vet säljer.
På andra sidan har vi litteratur som gärna lanseras under beteckningen "formexperiment", men som dessvärre ofta är lika strömlinjeformad som den andra sortens litteratur och som ofta är trist därför att den på olika sätt undviker att ta risker, litteratur som utgår från förnumstiga iakttagelser om att litterära karaktärer är litterära funktioner och därför INTE bör agera som vanliga människor... att anlägga psykologiserande perspektiv på dylika litterära figurer anses därför bara vara naivt... men det kan lika gärna handla om att publicera en kökkenmöddig av dagboksanteckningar där man ser själva kökkenmödings-formen som intressant därför att den speglar alltings kaos - eller något annat mer eller mindre djupsinnigt. Eller så kan man utgå från ett verkligt människoöde och presentera detta i romanform, vilket ger författaren möjlighet att så fort som kritik riktas mot sanningshalten i framställningen fly ut genom bakdörren och förklara att han eller hon skrivit en ROMAN...
Att man ser att det gått inflation i dessa berättarformer innebär inte att man är emot formexperinenten som sådana.
Så Göran Greider har helt rätt när han påpekar att vad det handlar om är i rätt stor utsträckning kritikens slentrianmäsighet, där man ser kökkenmöddingsestetiken som finare, mer intressant och mer medveten än en romanform som strävar mot enhet och fast strukturering. Då det senare är svårare att genomföra är det givetvis enklare att punktera med 1900-talskritikens mest effektiva verktyg.
Det är ju just i denna konfliktyta som jag ser att diskussionen utspelar sig.
Man kan inte komma ifrån att denna slentrianmässighet har skapat ett underskott i ung svensk prosa på romaner som handlar om fullkomligt fiktiva gestalter, romaner som försöker att få dessa gestalter att framstå som levande och som presenterar dessa gestater inom ramen för en fast strukturerard form. Denna form behöver sedan inte vara kalkylerad på 1800-talets utvecklingsroman utan kan väl se ut precis hur som helst. Marcel Proust, Thomas Mann, James Joyce, Joyce Carol Oates har alla skrivit romaner som går in under det paraplyet. Konstigare än så är det väl inte?