Margaret Thatcher och Francois Mitterrand, visar nu offentliggjorda dokument i Storbritannien, fasade för den tyska återföreningen. De såg inte en triumf för demokratin utan början på en ny, tysk hegemoni.
Deras reaktioner får mig att erinra mig en artikel jag skrev i Smedjan för tio år sedan, där utgångspunkten är hur svenska ledarsidor reagerade på Berlinmurens fall tio år tidigare. Inga överraskningar, med ett stort undantag: Aftonbladet. I stället för att glädjas varnade man för följderna av det ovissa läge som uppstått. Tidingen uppfattar murens fall och frihetens stund som problematiska. Liksom den franske presidenten och brittiska premiärministern står de på fel sida om historien. Låt mig citera från min artikel:
"Den omedelbara känsla som drabbar en vid första genomläsningen är den glädjelöshet kommentarerna förmedlar. Texterna ger inte någonstans uttryck för lycka eller ens lättnad över händelserna i Berlin. I stället dominerar varningar, oro och skepsis. Aftonbladet kan inte förmå sig att säga ett endaste positivt ord om öppnandet av den gräns som så länge isolerade människor och höll dem fångna.
Tidningen nöjer sig med att, i kommunikéartad och trist prosa, konstatera att Östtyskland öppnat gränserna västerut, att beslutet mottogs med förvåning och förtjusning i både Öst- och Västtyskland och att beskedet ”inte helt oväntat” också välkomnades i ”flera huvudstader i väst”. AB noterar också, utan någon som helst egen kommentar, ”spontan glädjeyra” i Berlin.
En sådan brist på entusiasm är man själv så långt ifrån som tänkas kan. Det står snart klart att Aftonbladet bestämmer sig för att inte bara ligga lågt under dessa historiska timmar utan också att formulera en kritisk linje. Det gäller att inte ryckas med och att hålla inne med de positiva omdömena. Muren har fallit och gränserna öppnats, men om detta är att välkomna eller ej väljer ledarsidan att inte hysa någon åsikt om.
Bekymrad analys
I stället får Aftonbladets läsare ta del av en bekymrad analys över en utveckling som ”både chockar och skrämmer Västtyskland”. Det stackars landet tvingas nämligen ta emot en flodvåg av frihetstörstande östtyskar. En situation som DDR inte ”kan handskas med” och som Västtyskland riskerar att drabbas ekonomiskt av. Kommentaren avslutas sedan med att utvecklingen i Östtyskland inte kan stoppas och att problemet med det delade Tyskland består.
Det kanske fanns några som den dagen trodde att Aftonbladet välkomnade gränsöppningen mellan de tyska staterna. Men det kan knappast ha berott på vad tidningen skrev.
Aftonbladets ledare var emellertid tillkommen under pressade och osäkra förhållanden. I rättvisans namn borde man också läsa nästa dags kommentar, publicerad den 11 november. Tillräckligt lång tid hade då förflutit för att en bredare och eftertänksam betraktelse hade varit möjlig
Rubriken ”Muren är historia” tycks också antyda ett annat förhållningssätt. Men det är en villa. Återigen: inte ett ord om det glädjerika och önskvärda i det nya läget. I stället fortsätter varningarna och den kritiska hållningen. AB:s linje snarare skärps. Och det är västsidan som utpekas som äventyrlig. Den måste nu agera ”med statsmannamässig försiktighet. Det har inte alltid känntecknat de kalla krigarna i väst men nu är det allvar.” Sovjetunionen, däremot, framställs som resonlig. Inställningen är att Europas politiska geografi är bra som den är, och att DDR måste reformeras. Återföreningen framställs som en omöjlighet, ”man borde ha förstått för länge sedan, att få menade allvar med den retoriken”.
Konstring förbjuden
Ledarens sista utgång är betecknande: ”Den svenska linjen bör vara att vi i den mån vi kan uppmuntrar demokratiska reformer och ökat samarbete men inte i otid konstrar om gränser eller avsöndring av republiker från Sovjetunionen.”