I dagens SvD kommenterar Sanna Rayman Kjell Häglunds artikel i senaste Axess, och kontrasterar den mot Åsa Linderborgs uttalanden om att medelklass-människor är heltigenom ytliga, om inte psykopater så i alla fall själlösa. Häglund fortsätter delvis på samma spår i dagens Expressen med en artikel om den människosyn som kännetecknar så mycket av den kultur som omhuldas inom de humanistiska vetenskaperna och i dess avnämare bland kulturskribenter.
Resonemanget, som huvudsakligen vilar på tanken om humanisters och kulturmänniskors förakt för naturveteskapliga rön, är dessvärre appplicerbar på betydligt större delar av humaniora än dem som Häglund behandlar. Det är bara att studera det senaste 10-20 årens många feministiska avhandlingar som raljerar med den i kulturkretsar så extremt förhatliga "biologismen". Utan att "forskarna" bemödat sig det minsta om att sätta sig in i exempelvis hjärnforskningens rön på senare tid, avfärdas de naturvetenskapliga synsätten genomgående i ytterst raljanta tonfall och med hänvisningar till de humanistiska "forskning" som kommit fram till att det mesta här i världen är sociala eller kulturella konstruktioner...
Problemet är bara att den senare ståndpunkten genomgående"bevisas" genom det förhållandet att det går att peka på att diverse fördomar - om exempelvis kön - vidareförmdats från generation till generation. Dock har man sällan varit mer vetenskaplig än att man skyggat tillbaka inför frågan om varför detta skulle leda fram till inga biologiska olikheter finns.
Analogin kan göras till den konstdebatt som förts i somras och där inte minst Lars Vilks hävdar att konsten och den estetiska upplevelsen är extremt tidsbundna sociala konstruktioner, vilket han menar bevisas av att en idé som först nedtecknadses i slutet av 1700-talet vidareförmedlats under århundradena därefter. Problemet är bara att dessa omständigheter på intet sätt bevisar att det inte fanns estetiska upplevelser före 1700-talet.