Det förvånar knappast att Göran Hägglunds kulturpolitiska utspel bemöts med hätska reaktioner. P O Enquist följer i Åsa Linderborgs fotspår, låt vara att han inte tar till nazistliknelser men väl förbinder Hägglund med invandrarfientliga rörelser i Danmark från Mogens Glistrup och framåt. Liksom på många bloggar, antyds det att Hägglund fiskar i grumliga vatten i jakt på röster.
Man slås av två saker: medan man bland kulturskribenter envisas med att klaga på att politiker aldrig intresserar sig för politik, så blir reaktionerna extremt upprörda, när väl någon politiker för upp kulturfrågor på dagordningen. För det andra verkar det omöjligt att diskutera själva sakfrågan. I Hägglunds fall så klagas det på populism och kulturfientlighet, när det i själva verket handlar om att infrågasätta ingrodda och destruktiva strukturer, vilka gör att man numera inte kan föra fram en till synes harmlös ståndpunkt utan att bli kölhalad på kultursidor och framställd som kulturpolitisk mörkerman. Den som till exempel kritiserar centrala maktbaser inom svensk skönllitteratur eller inom bildkonst för att man där arbetar med alltför snäva och exkluderande estetiska kategorier, riskerar att i likhet med Hägglund bli avfärdad inte på basis av argument i sakfrågan utan som företrädare för dunkla intressen.
Adam Nelvin relaterar i Gotlands Allehanda Hägglunds utspel till sommarens figurationsdebatt, vilket är ett rimligare referenspunkt än Enquists försvar för Klaus Rifbjerg som för övrigt för flera år sedan kastade in handduken i den danska kulturdebatten genom att förklara kulturradikalismen besegrad.
Och Jonas Ellerström knyter an till konstdebatten - och indirekt till den vidare kulturdebatten - i Helsingborgs Dagblad.