Den som i förra veckan besökte bokmässan i Göteborg kunde göra en del intressanta iakttagelser. Dels kunde man notera att många medie- och kulturmänniskor var väldigt upptagna med att diskutera begreppet Verklighetens folk, vilket man menade var ohanterligt i det att det påstås inte kunna preciseras och definieras. Dock tycktes få i samma krets ha problem med att notera skillnader mellan torsdagen som var öppen endast för branschfolk och lördagen då andra än branschmänniskor släpptes in på mässan.
För dem som icke desto mindre har svårt att se några skillnader mellan klientelet på en förlagsfest och på en Ålandskryssning skall jag ge ett par ledtrådar om vad som kan sägas utmärka Verklighetens folk. Till Verklighetens folk kan man räkna alla dem som inte förstår varför en tekniskt skicklig nutida målning som föreställer en skogsglänta anses vara nazistisk medan en annan tekniskt skicklig nutida målning som föreställer en skogsglänta anses vara värd att beundra.
Till Verklighetens folk räknas därtill alla dem som inte förstår varför det skulle vara förkastligt att upprätta listor med rekommenderad skönlitteratur för skolelever, samtidigt som det anses vara fint att upprätta listor med rekommenderad skönlitteratur för Dagens Nyheters kultursidesläsare.
Jag skulle vilja påstå att Verklighetens folk huvudsakligen konstitueras av just dem som omöjligen kan orientera sig bland denna sorts minimala skillnader och schatteringar mellan olika åsiktsnyanser. Verklighetens folk berstår kort sagt av människor som inte förstår varför man som feminist bara accepteras om man anser att kön är en kulturell konstruktion. Eller varför författare som propagerar för kronologiskt rätlinjiga berättelser anses vara intoleranta reaktionärer.
Vad jag talar om är alltså den sorts skillnader och nyanser som svensk kulturliv till så stor del är uppbyggt kring, och som är avsedda att utpeka kritiskt sinnade röster som mindre vetande och moraliskt förkastliga. Att vända sig mot dessa förhållanden har sällan något med kulturhat att göra. Snarare är det en naturlig ståndpunkt att inta för den som vill verka för ökad pluralism och originalitet i kulturlivet.