Den omfattande kulturutredning, på över 1000 sidor, som presenterades för något år sedan kan väl knappast karakteriseras som annat än ett jättelikt fiasko. När nu kulturpropositionen har lagts fram visar det sig att regeringen tagit till sig av kritiken och backat på alla punkter utom ifråga om förslaget om någon sorts kommunalisering av kulturpolitiken – i analogi med hur man en gång kommunaliserade skolan – med katastrofalt resultat.  

Nu är det dock uppenbarligen inte dessa dumheter som i första hand upprör kultursredaktörer och debattörer, utan det är förslaget om att man inte vill ge bidrag till kulturtidskrifter med samhällspolitisk profil. Att göra en boskillnad mellan samhällsdebatt och kulturdebatt är förvisso inte speciellt smart. Det korta avsnittet i propositionen tycks helt enkelt vara dåligt genomtänkt.  

Dock är reaktionerna förvånande. På samma sätt som när kulturministern uttalade sig negativt om statligt finansierade konstprojekt, där tunnelbanevagnar sprayades ner, upprörs debattörer över att staten går in och påstås diktera vad kulturarbetare skall göra och inte göra. Propositionens kritiker formulerar sig därmed på ett sätt som leder tankarna till statlig åsiktskontroll, vilket vittnar om en väldigt märklig uppfattning om statens roll i relation till kulturfrågor.  

Plötsligt framstår uteblivna statsbidrag som ett hot mot yttrandefriheten – som om yttrandefrihetens innersta kärna skulle består i att alla som önskar yttra sig också har någon sorts rätt att få sin verksamhet finansierad av staten.  

När DN:s eller Aftonbladets kulturchefer refuserar artiklar kan man givetvis inte påstå att de agerar mot yttrandefriheten. Det är ingen mänsklig rättighet att få sina synpunkter om ditten och datten publicerade i Svenska Dagbladet eller Expressen. Men det är faktiskt lika litet en mänsklig rättighet att alla och envar ska få statsbidrag för att skapa konst eller starta tidskrifter.