Hem och skola hette organisationen som på 1980-talet gjorde livet surt för oss 12-åriga hårdrockare. De var de moralpanikens främsta fanbärarna när Kiss-videon Lick it up censurerades, WASP brännmärktes och hårdrocken förklarades oerhört farligt för den unga generationen. De fanns i kulisserna under de timslånga ”debatterna” i statstelevisionen om videovåldets hemska inverkan. Statscensuren gjorde att man fick beställa risiga VHS-kopior från Tyskland. Sedan försvann debatten, censursaxen lades i lådan. Det gick plötsligt lättare att andas.
Ibland undrar jag vart alla Hem och skola-representanter tagit vägen, och nu inser jag att de måste ha fått anställning på DN Kultur.
Men moralpaniken över populärkulturella uttryck har bytts ut mot rädsla för vissa finkulturella uttryck. Figurativ konst leder raka vägen till en totalitär stat, har vi fått höra nyligen.
Och idag höjer Ola Larsmo ett varnande finger för berättelser. De är inte bara snälla, utan kan vara farliga, och bereda väg för kommunism/fascism. I denna artikel, som måste ses som ett bidrag till svenskt mästerskap i förnumstighet, får vi veta att de på bloggen tidigare uppmärksammade manifestförfattarna och alla andra som säger sig vilja syssla med traditionellt berättande bör akta sig. Istället bör de skriva moraliskt uppbyggliga historier genom att berätta flera historier som krockar med varandra, så vi inte tror att det bara finns en berättelse. Det sistnämnda framstår onekligen som väldigt farligt. Hur blir det då, om alla tror att det bara finns en enda berättelse?
Antagligen tar det inte lång tid innan vi alla marscherar i takt på gatorna igen.