Varje torsdag håller jag ju mitt tal till nationen, detta som avslutning på teve-programmet Magasinet. Mitt tal till nationen befinner sig förvisso ännu på någon sorts mikroskopiskt försöksstadie - begränsat till drygt en minut, viklet dock inte hindrar mig inte från att ta upp viktiga och angelägna ämnen. Detta gäller vilket ävenledes för kvällens program, där jag diskuterar Nobelpriset i litteratur. Att programmet spelades in igår gör inte mina synpunkter mindre intressanta, skulle jag vilja påstå. Inte minst om man betänker de idag diskuterade läckorna inom akademin. Ungefär så här lyder hur som helst mitt tal:
Ja idag har ju Nobelpriset delats ut. Men det som ni ser just nu har spelats in igår. Detta till trots så vet jag vem som har fått Nobelpriset. Vilket jag dock inte tänker säga, eftersom de som filmar detta i så fall skulle kunna skvallra till diverse kulturredaktörer om vem som har fått Nobelpriset.
Hur som helst så tycker jag att Nobelpriset inte heller i år har hamnat i rätt händer. Jag tycker nämligen att en svensk borde ha fått det. Och då tror ni naturligtvis att jag åsyftar Tomas Tranströmer eller att jag menar att Astrid Lindgren borde ha fått det postumt såsom var fallet med Erik Axel Karlfeldt.
Nej, jag menar att Kerstin Ekman borde ha fått Nobelpriset och det av den enkla anledningen att detta framstår som det enda sättet att komma till rätta med de djupa konflikter som på sistone återigen har blossat upp inom Svenska Akademien.
Det gäller som bekant som vanligt detta med vad som sas och inte sas på en middag på Gyldene Freden för tjugotre och ett halvt år sedan, där dessvärre samtliga akademiledamöterna hade förhinder att närvara. Då vittnesuppgifterna går helt isär om vem som egentligen sa vad vid den där middagen och det inte längre finns någon jurist bland de aderton torde den enda möjligheten att lösa det här problemet vara att medelst lock och pock locka tillbaka de försvunna akademiledamöterna.
Och vad kan då vara mera passande än en rejäl dusör i form av ett Nobelpris.