Jag ser att Carl Erland Andersson i GP är oroad för att jag har hamnat i dåligt sällskap:
"De kulturkonservativa med Johan Lundberg i täten utgör ett mer eftertänksamt alternativ till det politiska i konsten. Lundberg är inte populist (...) Men jag misstänker han snart kommer att få, eller redan fått, något mindre idealistiska efterföljare, de som till skillnad mot honom knappast läser klassiker. "
Och i SvD idag är kulturchefen Stefan Eklund på likartade grunder oroad över att Göran Hägglund har hamnat i dåligt sällskap. Det är naturligtvis alltid trevligt att erfara den omsorg som andra hyser om ens väl och ve. Frågan är bara om det i de här fallen är speciellt befogat. Eklund påstår att Göran Hägglund "har fått en kompis som han inte vill ha. Och han får skylla sig själ" - detta apropå att Jimmie Åkesson enligt Eklund påstås ha "deklarerat sitt stöd för Hägglunds utspel" om verklighetens folk.
Man önskar dock att Eklund kunde lita mer på sin egen tidning än på Expressen. I dagens SvD ges en mer adekvat beskrivning av Jimmie Åkessons utspel. Där talas det nämligen om hur SD-ledaren "sågade Göran Hägglund (KD) på Sverigedemokraternas landsdagar i Skåne idag under stående ovationer. Han sträckte också ut handen vänsterut. " Och idag bekräftas denna analys av att man på SD:s landsdagar har klubbat igenom en ny arbetsmarknadspolitik där man vill stärka fackens makt, detta alltså i linje med de utspel som tidigare i år har gjorts från den röd-gröna oppositionen.
Det ska bli intressant att se vilka kulturskribenter som framdeles kommer att framställa detta som ett tecken på att Mona Sahlin och Lars Ohly för samma politik som Sverigedemokraterna. En kvalificerad gissning är att inga kommer att uppfatta det som problematiskt att Sahlin och Ohly delar en enskild uppfattning med Åkesson, åtminstone så länge som det inte handlar om invandringspolitik. Man kan dock undra varför inte samma måttstock används för de borgerliga partierna.
Att döma av Åkessons aggressiva utfall mot Hägglund, så inser han att KD är det parti som gjort mest för att motverka att SD kommer in i riksdagen vid nästa val. Vad har de andra partierna gjort i detta avseende? Och hur förhåller sig de debattörer och opinionsbildare som i tid och otid varnar för SD till detta förhållande? Ser vi till kulturskribenter och vänsterdebattörer så tycks de vara mer angelägna om att demonisera de partier som utmanar det bestående inom kulturpolitiken än att uttrycka sitt stöd för dem som aktivt arbetar för att vi ska slippa se SD i riksdagen 2010.