Värst var man i Göteborg verkar bekymrad över min publicistiska verksamhet. I fredags kunde man läsa Carl Erland Anderssons betraktelse över min kultursyn i GP; och idag är det Mikael van Reis som i samma tidning är bekymrad över min användnig av termen "staty". Då van Reis text inte ligger ute på nätet dristar jag mig till att citera de centrala passagerna:
"Lundberg åker till Glasgow för att få stöd från den skotske artisten Alexander Stoddard som här porträtterats med suspekt röd näsa. Stoddard gör "statyer" av skotska berömdheter som David Hume och Adam Smith.
Skulpturer blir statyer. Vad jag vet brukar statyer mestadels vara döda figurer av döda figurer medan skulpturer åtminstone försöker vara levande konst. Samtalet driver tanken att verklig, nyklassicistisk konst får oss att andligt bäva inför livets ändlighet och monotoni, medan modernister opportunistiskt nog söker livets variation och förändring.
Man får känslan av att lyssna på två intellektuella begravningsentreprenörer. Själv behöver jag varken nya statyer eller nyklassicister - det räcker bra med en mästare som Nicolas Poussin. Et in Arcadia ego. Den nazikonstnärliga haken kommer förstås upp. "För mig är det helt självklart att det är den modernistiska konsten som harmonierar med de nazistiska idealen", hävdar rödnäsan Stoddard.
Man häpnar, men minns plötsligt anekdoten om Pablo Picasso som under ockupationen fick besök av en tysk officer i sin Parisateljé på rue des Grands-Augustins.
- Är det inte ni som gjorde Guernica?
- Nej, det var ni, svarade Picasso."
Man kan notera att van Reis argumentation följer huvudsakligen tre linjer:
1. Han låter påskina att jag inte känner till skillnaden mellan staty och skulptur. Dock undrar jag varför han tror att Stoddart gör skulpturer när Stoddart i själva verket gör statyer eller, om man så vill, monument.
2. Han misstänkliggör Stoddart därför att denne på avbildningen förefaller ha en röd näsa. Jag vet inte riktigt på vilken nivå man ska bemöta argument av den kalibern.
3. Han bemöter påståendet att det finns en koppling mellan nazism och modernism med en "rolig historia" som antyder att det skulle förhålla sig tvärtom. Vad det ena har med det andra att göra är dock inte helt lätt att förstå, men sannolikt är van Reis text som helhet tänkt att uppfattas som någon slags lustifikation av det där intellektuella slaget som man inte ens förväntas dra på mungiporna åt. Alltså den sorts humor som på kultursidorna brukar benämnas som "hejdlöst rolig".