Per Bauhn lyckas som vanligt att anlägga en intressant infallsvinkel på ett genomtröskat ämne, i detta fall på Sverigedemokraterna i allmänhet och Jimmie Åkessons omdiskuterade artikel i Aftonbladet i synnerhet. Bauhns text i dagens SvD är den bästa hittills i ämnet, och visar hur lika islamisternas och SD:s bevekelsegrunder och incitament är. I bägge falen handlar det om ett missnöje med att leva i en normupplösningens tid, ett missnöje som i bägge fallen leder till en flykt in i en förjugen bild av kulturell ursprunglighet och puritanism, gödd genom ett tilltagande missnöje med ett politiskt korrekt etablissemang som man menar har marginaliserat den egna gruppen.
Den fråga som bör ställas är dock vad som bör göras för att de många gånger relevanta reaktionerna på den moderna tidens normupplösning skall kunna kanaliseras in på mer produktiva områden än islamism och populistiska missnöjespartier. Det missnöje som finns när det gäller den liberala samhällets oförmåga att skapa hållbar mening och större sammanhang bör ändå tas på allvar.