Med anledning av att kyrkan nu gör det möjligt för homosexuella att ingå äktenskap inom ramen för den kristna teologin, skriver KG Hammar i söndagens DN, att svenska kyrkan måste ”vara kyrka i Sverige i just vår kultur, i vår tid och med den kunskap vi fått del av”. Detta menar han avspeglas i ”en förskjutning i äktenskapsförståelsen från fortplantning och arv till kärlek och ömsesidighet, vilket gör att kön blir underordnat”.
Varför kyrkan bör bekräfta snarare än utgöra ett korrektiv till diverse tendenser i samtiden, motiveras dock inte närmare av Hammar, som tvärtom framstår som talesman för uppfattningen att samhället mår bäst av att vara uppbyggt kring en rad institutioner som alla pekar åt ett och samma håll. I detta fall handlar det om att kyrkan inträder i samma roll som den hade under exempelvis 1600-talet, som megafon för statens uppfattning om vad som är grunden för sunda erotiska relationer.
På 2000-talet handlar det, som Hammar påpekar, om ömsesidig åtrå, vilket är den statligt sanktionerade syn på kärlek, sexualitet och erotik som kommer till uttryck i den nuvarande sexköpslag som man hoppas ska styra våra sexuella beteenden men också i en stor del av den genus- och hbt-forskning som är så populär vid den vid våra universitet och högskolor. Föga förvånande applåderas därtill svenska kyrkans beslut i medievärlden, därför att kyrkan på detta sätt anses bidra till ökad acceptans för människor vilkas sexuella läggningar tidigare har varit marginaliserade och kriminaliserade.
Tanken om den ömsesidiga åtrån som riktningsgivare för vårt agerande inom kärlekens, erotikens och sexualitetens domäner är naturligtvis kopplad till den moderna individens födelse i slutet av 1700-talet, och till uppkomsten av det kapitalistiska samhället och den uppluckring av en fast värdehierarki som följt i dess fotspår. Den ömsesidiga åtrån innebär nämligen att individen inte är underkastad något annat regelverk än det som han eller hon skapar själv, och gärna då på basis av just sina egna känslor. De som pläderar för att Ibsens olyckligt gifta män och hustrur borde stanna i sina äktenskap med hänsyn till andra värden än det egna självförverkligandet, framstår som den nya tidens moraliska haverister.
Frågan är dock om det inte i en modern värld som drivs fram av en värdeuppluckrande centrifugalkraft, finns behov av vissa institutioner som i samhället i stort får en balanserande funktion just genom att de bärs upp av värden som står i motsättning till de dominerande.
Kyrkan har, menar jag just den möjligheten: den kan ingjuta respekt och tillgivenhet för någonting större och viktigare än oss själva. Den kristna vägen handlar ursprungligen mer om försakelse än bejakelse, och däri ligger dess eviga värde – att erbjuda ständigt motstånd mot tidens onda tand.
I den mån som det bibliska budskapet befinner sig på kollisionskurs mot samtiden, vilket det av naturliga skäl ofta tenderar att göra, tillkommet som det är för flera tusen år sedan, så bör det ofta så förbli. Det är just det som är kyrkans unika roll i den moderna världen: att ha möjlighet att vända människans blick bort från det materiella livet, till exempel just dess tidsbundna uppfattningar om erotik och samlevnad. De världsliga frågorna finns det helt enkelt tillräckligt med kanaler och spelplatser för i samhället i övrigt.
De människor som däremot vill dryfta andliga och existentiella spörsmål utifrån ett vidare, mer tidlöst perspektiv, och gripa sig an de stora mysterier som är förbundna med vår egen individuella eller med hela tillvarons existens, torde snart bara ha en vägvisare att anförtro sig åt: imamen.