Enligt en undersökning som TV4:s Kalla fakta har gjort, tror hela 18 procent av Sveriges befolkning under 30 år att USA:s regering låg bakom 11 september-attackerna. Endast 51 procent tror att det var al-Quaida. Och hela 31 procent vet inte vad de ska tro i frågan.
Hur ska man förklara dessa märkliga siffror? En näraliggande förklaring är naturligtvis att det har att göra med den systematiska USA-kritik som bedrivs i svenska medier generellt sett, parad med förringandet av islamismens farlighet.
Ett exempel: I Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk, som blivit mangrant hyllad och därtill nominerad till Augustpriset såsom varandes en av årets fem bästa fackböcker, kan man apropå de danska Mohammed-karikatyrerna läsa att detta med yttrandefrihet inte är någon lätt fråga. Sundström exemplifierar med vad som hände då en medlem av countrygruppen Dixie Chicks riktade kritik mot president Bush, vilket ledde till att en rad radiostationer slutade spela låtar av gruppen. Detta uppfattas alltså som liktydigt med händelserna runt Mohammed-karikatyrerna, vilka ledde till att pakistaniern Jamaat-e-Islami erbjöd 50 000 danska kronor till den som mördade tecknarna, ett belopp som sedermera höjdes till närmare 10 miljoner av den indiske ministern Haji Yaqoob Querishi. Två tunisier och en marockan greps också 2008 för att ha planerat att mörda tecknaren Knut Westergaard, och för någon vecka sedan var det återigen ett planerat attentat som avslöjades, nu mot Jyllands-Posten. Till detta kan läggas de över 300 personer som beräknas ha dödats vid olika demonstrationer och konfrontationer mellan olika grupper, över hela världen – som en direkt konsekvens av muslimska protester mot teckningarna.
Ett annat exempel på den relativistiska syn på förhållandet mellan USA och de islamistiska extremiströrelserna kan man ta del av på den populära vänsterbloggen Jinge, och detta inlägg med kommentarer kring Kalla faktas uppgifter. Lars Ohlys favoritbloggare och hans kommentatorssvans tycks föga främmande för teorier om att det kan finnas en koppling mellan attentaten och den israeliska underrättelsetjänsten.
Som ett tredje exempel på det indiekta stöd som islamistisk extremism har åtnjutit bland namnkunniga svenska skribenter som i övrigt riktar hård kritik mot USA är den i dagarna aktuelle Jan Guillou, som intervjuades av en av Sveriges mest kända företrädare för islamism, Ahmed Rami i Radio Islam på 1980-talet och formulerade sig då så här på Ramis fråga om det är en slump att ledarredaktionerna i Dagens Nyheter och Expressen är prosionistiska:
”Jag började som journalist på Åhlén & Åkerlund, vecko-tidningsförlaget som ägs av Bonnier. Alla småpåvar visste, trodde de, att man kom i ett bättre läge om man tog in artiklar som hyllade Israel. Så de fick aldrig ordern att göra det, utan de förutsatte att de nu skulle komma i ett bättre läge.
Frilansare som ville komma till en chefredaktör på Åhlén & Åkerlund och få ett reseförskott för att åka ut och resa i Europa och göra kul reportage , hade ett knep som vi alla som var frilansare kände till efter någon tid. Man gjorde så här, att man föreslog tio kul reportage i Frankrike Spanien, vart man nu ville åka någonstans, och stoppade in den Judiska kyrkogården i Prag eller någonting liknande på den här listan, så skulle chefredaktören lättare ge pengar och säga att man kunde åka.
Ingen Bo Strömstedt går ner till reportrarna på Expressen och ryter till dem, att i fortsättningen, när ni är anställda här, ska ni veta att – välkomna förresten – på den här tidningen skriver vi inte araber, vi skriver alltid ordet ”terrorister” i stället för araber, så nu vet ni det. En sådan scen har aldrig ägt rum och kommer aldrig att äga rum. Ändå har jag sett flera exempel på unga kolleger som kommer, t o m några stycken från den kommunistiska rörelsen, och haft samma uppfattning som all annan vänster till frågan om Israel, som omedelbart på Dagens Nyheter och Expressen börjat tala om araber som ”terrorister”.
På första anställningsdagen, praktiskt taget. Och det är inte så att någon gett dem order att göra det här, utan det är deras personliga, opportunistiska, karriäristiska vilja att vara någon högre makt till lags. Det är många sådana här faktorer som gör att den ursinnigt proisraeliska tidningen Expressen blir ursinnigt proisraelisk …”