Marc Fumaroli, historiker och ledamot av bland annat den franska akademin, har nyligen givit ut tegelstensvolymen ”Paris-New York et retour. Voyage dans les arts et les images” (Fayard), och intervjuades i samband med det i den franska tidskriften Causeur, där han lägger ut texten om postmodernismens konsekvenser i modern konst. Damien Hirst, Jeff Koons och Tracey Emins är helt enkelt inte Fumarolis killar och tjejer. I generationerna efter Mark Rothko och Jackson Pollock har konsten kommit att banaliseras genom att slå in på två spår: kommersialismens och den politiska korrekthetens.
Vi måste, menar Fumaroli, skilja mellan å ena sidan den moderna konst som står i kontakt med det förflutna och som är en konst i konflikt med och kamp mot 1900-talets industrialisering och banalisering av bilden, och å andra sidan en postmodern samtidskonst som bekräftar snarare än slåss mot systemet.
Fumaroli tror på någonting så till synes paradoxalt som en elitism för alla, vilket innebär att staten skall tillhandahålla kulturutbildningar som pekar i motsatt riktning mot den kommersiella kulturen. På det sättet kan Europa kan få möjlighet att återförenas med sitt kulturarv, sina traditioner och sin skönhetssträvan istället för att hela tiden snegla mot och ta efter de amerikanska idealen.
Skönhetslidelsen har - bland annat genom just den tilltagande amerikaniseringen av Europa efter andra världskriget - övergivits av den moderna konsten, men skönhet är inte bara ett överklassens privilegium utan ett behov som alla människor hyser. Att tro att stor konst inte är universell är bara dumt. Ingen kan motstå kvaliteterna hos en Mozart, eller en Vermeer, menar Fumaroli, vars konstsyn torde ha vissa svårigheter att göra sig gällande i det svenska kulturlivet.