Nina Björk låtsas i dagens DN missförstå min synpunkt om vikten av att vissa institutioner i samhället håller fast vid vissa, specifika värdegemenskaper och inte ser det som sin uppgift att till varje pris anpassa sig till rådande åsiktstrender. Detta tolkar Björk som att jag menar att dessa institutioner därmed måste byta åsikt stup i kvarten för att fungera som balanserande krafter i samhället.
Vilket då naturligtvis inte är uttryck för någon stabilitet.
Accepterandet av förändring är som bekant själva drivkraften i kapitalistiska samhället. Att Nina Björk nu menar att det tydligen är principiellt omöjligt att upprätta motvikter till det kapitalistiska samhällets slit-och-släng-mentalitet, är ledsamt och lite förvånande. Skall detta förstås som att hon härmed kommer ut som nyliberal?
Min ståndpunkt i frågan är dock att det är fullt möjligt att bjuda motstånd mot tidens onda tand, nämligen genom att kort och gott stå stilla. Det räcker med själva fasthållandet som sådant vid en specifik värdegemenskap för att man skall peka åt ett annat håll än alla samhällets övriga instanser, underkastade som de är kravet om ständig förändring och omprövelse. Det pris man får betala är naturligtvis att i tid och otid bli försedd med epitet som ”konservativ” och ”reaktionär”.
Och det vill naturligtvis ingen skribent på Dagens Nyheters kulturredaktion, vilket gör att de trots sin kosmetiska vänsterradikalism alltid kommer att gå kapitalets ärenden.