Att fler och fler männniskor under 30 uppfattar det som oklart vem som låg bakom 11 september-attackerna har i det förra inläggets diskussionstråd satts i samband med det allt större genomslag för en relativistisk kunskaps- och kultursyn i samtiden. Ser vi till opinionsbildningen på svenska kultursidor, är det definitivt så att det är betydligt mer legitimt att uttrycka sig förringande t ex om USA:s förra president, George W Bush, än om den högerextremistiska Hizbollah-rörelsen - trots den senares odiskutabla kopplingar till nazismen.
Medan åtminstone jag inte kan erinra mig en enda svensk kulturskribent som har talat sig varm för George Bush, finns det åtskilliga som uttryckt förståelse för de islamister som finner det legitimt att reagera medelst mordhot och krav på förbud när de uppfattar sig som som kränkta av religionskritik.
Detta förhållande är ingen tillfällighet. Det är del i ett större mönster som innebär att extremism normaliseras och att demokratiska liberalkonservativa värderingar å andra sidan demoniseras och framställs i termer av extremism.
Från de senaste månadernas debatt har jag valt att exemplifiera detta förhållande med två mig själv näraliggande debatter.
Om vi utgår från Sveriges största dagstidningar - Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Göteborgs-Posten - så kan det konstateras att diverse opinionsbildare inom kultursektorn på samtliga dessa tidningar har pläderat för ståndpunkten att det föreligger ett samband mellan nazism och antingen figurativ nutidskonst i en klassisk tradition eller Göran Hägglunds tal om Verklighetens folk. I intet fall har det dock kunnat påvisas några faktiska och rent konkreta kopplingar till nazism: vare sig Göran Hägglund eller någon av dem vars konstsyn kritiserats, har någonsin uttryckt sympati för nazism eller haft något samröre med nazism eller annan högerextremism.
Nu kunde man visserligen hävda att det på kultursidor bör vara högt i tak och att även en hel del vildsinta och renodlat spekulativa tankegångar bör få testas. Det håller jag helt med om.
Men det intressanta i dessa fall är att inte en enda – notera: inte en! - opinionsbildande kulturskribent knuten till någon av dessa sex dagstidningar har reagerat mot själva företeelsen att till nazismen relatera människor med fullkomligt demokratiska och allt annat än politiskt extrema värderingar
Jag skulle snarast vilja hävda att de som i dessa sammanhang har fört fram de mest bisarra anklagelserna snarast har fått sina positioner stärkta. Ju mer lögner och illvilliga påhopp desto mer visade man sin lojalitet gentemot ett tänkt etablissemang, vilket belönades med guldstjärnor till de mest osakliga och spydiga: Nils Forsberg, Eva Ström, Martin Aagård etcetera. Sinziana Ravinis lögner gav till och med som resultat att hon värvades till Dagens Nyheter.
Signaler som naturligtvis låter sig avläses av alla hågade unga skribenter: här är det inte sanningslidelse och raka ryggar som belönas utan okritiskt medlöperi.
Kan det då verkligen vara så att samtliga kulturskribenter vid samtliga stora dagstidningar anser det fullkomligt legitimt att utmåla personer som jag själv och Göran Hägglund som kryptonazister? Nej, givetvis inte; och ett fåtal skribenter har också i sammanhang utanför sina egna tidningar – på mindre plattformar som bloggar och dylikt - riktat kritik mot de skribenter som hårdast drivit nazi-anklagelserna. Dock förefaller det vara någonting som gör att dessa åsikter inte kommer till uttryck i tidningarna ifråga.
Kanske är svaret så enkelt som att man ser att det inte är denna sorts mentalitet som belönas? Kanske beror det på bristen på alternativa plattformar; eller hänger det ihop med en kulturellt betingad mentalitetsförändring? Som gör att folk födda på 1970- och 80-talen finner ett större nöje i nätverkande och att skaffa många vänner och followers än att gå emot strömmen och riskera att bli ovän med diverse makthavare? Att hålla med, spela med och aldrig opponera sig har av olika anledningar hur som helst blivit den gängse vägen för de människor som mer än några andra älskar att beskriva sig själva i termer av maktkritiker och oppositonella.
Det är givetvis naivt att tro att allmänheten inte skull kunna påverkas av den märkliga åsiktshegemoni som på detta sätt har utvecklats i våra största medier, där ingen reagerar mot att termen nazism klistras på folk som åsiktsmässigt befinner sig i positioner mellan låt oss säga Kristdemokraterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna.
Å andra sidan: När personer som Jan Myrdal och Andreas Malm under samma period har dryftat diverse åsikter i några av dessa sex dagstidningar har de måhända mött kritik, men inte för sina aldrig förnekade eller ångrade sympatiyttringar för diverse höger- och vänsterextremistiska rörelser och regimer. Att hylla politiskt-radikala extremister som Valerie Solanas och Ulrike Meinhof – som båda pläderade för att medelst systematiskt mördande förändra samhället - möter likaledes sällan någon som helst kritik i dagens strömlinjeformade kulturklimat, medan däremot kulturskribenterna står i kö för att få möjlighet att utdela ännu en spark på Göran Hägglund för att denne nvänt det "vaga" begreppet "verklighetens folk".
Genom att på olika sätt upprätthålla denna sorts åsiktshegemonier så bidrar man inom medierna till en långsam förskjutning där alltså extremistiska terrorgruppers ideologier normaliseras, alltmedan den politiska mittfåran framställs som extremistisk och ideologiskt ”farlig”.
Att extremistiska terrorattacker anses komma inifrån demokratin själv, och inte från extremistiska terrorgrupper framstår mot denna bakgrund som en allt annat än konstig åsikt. För den vars världsbild formas av våra sex största dagstidningars opinionsbildande material på kultursidorna framstår åsikten tvärtom som rätt självklar.