Med anledning av blogginlägget nedan, "Kant-stött kvalitetsbegrepp", har Anna Brodow skrivit ett intressant blogginlägg där hon bland annat ifrågasätter Ulrika Stahres uppfattning om konstnärlig kvalitet. Låt mig först säga att Ulrika Stahre tillhör den allt vanligare kategorin av kulturskribenter som under sin hittillsvarande yrkeskarriär aldrig skrivit en enda artikel som profilerat henne i någon som helst riktning. Trots att hon är chef för konstbevakningen på Aftonbladet kan jag inte erinra mig att hon någonsin uttryckt en åsikt som gjort något som helst intryck på mig, vare sig positivt eller negativt. Att argumentera emot henne med utgångspunkt i hur man ska se på konstens väsen framstår därför lite som att skjuta mygg med kanoner. Nåväl...
Om jag fattar Brodow rätt så går hennes resonemang ut på att idealismens och de transcendentala förklaringsmodellernas slutliga haveri efter romantiken har gjort det omöjligt att plädera för ett klassiskt konstbegrepp, liksom det gjort det omöjligt att omfatta en platonsk världsåskådning likväl som en transcendentalt religiös verklighetsuppfattning. Hon skriver:
"Ett sådant synsätt ifrågasätter nämligen konstens eviga värden och sänker den i nivå med vardagliga och mindre essentiella ting. Inget för de kulturkonservativa mao."
Nu vill jag i och för sig inte framstå som kulturkonservatismens slutgiltiga uttolkare i svenska medier, men icke desto mindre skulle jag vilja påstå att Brodows resonemang har väldigt lite bäring på just kulturkonservatismen.
För mig framstår kulturkonservatismens radikala potential nämligen i hög grad som sprungen ur upplevelsen av en tom transcendens. Religionens betydelse kommer sig för en kulturkonservativ 2009 inte nödvändigtvis ur tron på en idealistisk bortomvärldslig värld utan i lika hög grad ur det faktum att det religiöst rituella ramverk som skapats för att hantera de stora händelserna i våra liv - döden, födelsen, kärleken etcetera - utgör själva grunden för vår kulturtradition. Konstens betydelse under perioden från romantiken och fram till mitten av 1900-talet beror i sin tur av konstens förmåga att fungera som ersättning för religionen just med avseende på möjligheten att bearbeta och gestalta och därmed hjälpa oss att hantera dessa frågor.
Att man idag ser ett värde i kulturtraditionen beror kort sagt på att den är just en kulturtradition: på att konst vid olika tider har sprungit fram ur en strävan att bearbeta fundamentalt mänskliga predikament, snarare än ur en uppfattning av att konsten meddelar någon sorts idealistiskt religiösa sanningar om en bortomvärldslig tillvaro.
Därmed finns det inte heller någon motsättning mellan en hantverksbaserat kvalitetsbegrepp och kulturkonservatismen. Jag skulle även där vilja påstå att det åtminstone för mig personligen snarast är precis tvärtom: att det är just i det personliga utttrycket (det för det genuina hantverket unika) som motsättningen mellan modernism-modernitet/kulturradikalism och kulturkonservatism består. Modernismen tenderar nämligen med någon sorts nästan naturnödvändig konsekvens att utvecklas i riktning mot ett bejakande av den industriella produktionens serialism, vilket har att göra med att det ligger i modernitetens och kulturradikalismens väsen att omfamna det nya och motverka det föräldrade och bakåtblickande.