Vem hade trott att vi 2009 skulle få en debatt om fideikommissen - ett ord som man kunde tro var dömt att aldrig återuppstå från slottstekarnas och hofdesserternas tid och således vara dömt att framleva sina dagar i romaner av Hjalmar Bergman och Sven Lidman - och just därför på goda grunder utmönstras ur SAOL? Dessvärre löper inte Björn af Kleen linan ut utan fastnar i en medieanpassad indignation över socialdemokratins brist på handlingskraft när det gäller att göra upp med föråldrade institutioner och sedvänjor, vilket i praktiken innebär att godsen förvandlas till lysrörsupplysta konferensanläggningar, alternativt hamnar i händerna på nyrika oljemiljardärer.
Så mycket trevligare då att se att Per Landin i dagens DN slår ett slag för fideikommissens bevarande, detta med utgångspunkt i hur gods och gårdar har förfallit i nordtyskland: " I dag, tjugo år efter murens fall, har det gamla junkerlandskapet i nordöstra Tyskland blivit en avfolkningsbygd mitt i Europa. Mellan ruiner av godsinfarter och igenvuxna alléer vill få människor bo, kaniner och rävar har tagit över. Ättlingar har ibland återvänt till fädernejorden. Men inte ens girigheten, att för en spottstyver komma över ett stycke land, tycks längre locka folk till Mecklenburg-Vorpommern."
Han fortsätter: "Ur demokratisk synvinkel är adelns egendomar en feodal kvarleva. Man kan med rätta diskutera EU-bidragen till godsägare och storbönder, liksom frågan om friköp av historiska arrenden. Men det är inte säkert att det blir bättre av att ägarna genom skatter drivs från sin egendom. Eller av att gårdarna säljs till högstbjudande. Risken är stor att avdankade Skandiachefer och ministrar lägger beslag på hela klabbet, att det blir jacuzzi av änkenådens gemak och securitaslarm i stället för betande kor. Många slottsherrar hör ihop med sin egendom, precis som en hantverkare hör ihop med sin verkstad. Det kan finnas ett värde i det, hur odemokratiskt det än låter."
Man skulle dock kunna gå ett steg längre och fråga sig om det inte kan ligga i ett samhälles intresse att det faktiskt finns individer som lever sina liv utanför samtiden och som just med utgångspunkt i traditioner har en förmåga att inta en oberoende ställning gentemot nutidens åsiktsmässiga trender. I en samtid när varenda tidning översvämmas av närsynta Lena Sundström- och Andres Lokko-kloner, som inget hellre vill än att plädera för vikten att alla svenska skribenter uttrycker samma politiskt korrekta förnumstigheter, kanske det inte är så dumt att det finns en och annan ekonomiskt obunden individ, som struttar omkring med händerna på ryggen på sina jordtäppor och vars ideologiska palett är skapad på basis av andra bildningsideal och värdegrunder än de för dagen rådande.