Att döma av den senaste tidens opinionsundersökningar har det gått stadigt framåt för SD sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons artikel om det muslimska hotet mot den svenska kulturen. Aftonbladets taktik, att ett 20-tal sidor, där diverse "experter" från Jan Hjärpe till Lena Sundström, skulle förklara för svenska folket att Jimmie Åkesson är en galen rasist tycks alltså ha varit milt uttryckt kontraproduktivt.
Problemet var naturligtvis inte minst att Jimmie Åkesson mötte ett så svagt motstånd. Att påstå att den muslimska invandringen skulle vara helt oproblematisk och att de problem som Åkesson uppmärksammade inte existerar, är kanske en självklar ståndpunkt för den som bor i Vastastan och rör sig i mediekretsar. Islamistiska grupper i västvärlden som framför krav på sharialagar och som förordar inskränkningar i yttrandefriheten, kan knappast betraktas som annat än ett problem, vilket givetvis inte blir mindre av att västerländska intellektuella fortsätter att utifrån en relativistisk ståndpunkt hävda att ingen kan säga att ett i upplysningstraditionen grundat rättssystem är bättre än ett medeltida synsätt där kvinnor uppfattas och behandlas som boskap.
Att SD fäster uppmärksamheten på problem som många inom media väljer att blunda för, innebär dock inte med nödvändighet att de har rätt. Deras uppfattning om att det finns en genuin svensk kultur som är hotad vilar på lösan sand. Det som det finns anledning att i detta läge slå vakt om och försvara är nämligen huvudsakligen den västerländska upplysningstraditionen, vilken inte på något sätt har vuxit fram organiskt i Sverige utan tvärtom kommit oss till dels via icke-svenska influenser.
Att man omfattar den västerländska upplysningstraditionens värderingar beror inte överhuvudtaget på det land och den kultur där man själv och ens ens föräldrar och förfäder har vuxit upp. Det bevisas ju inte minst av det faktum att många människor med helsvensk bakgrund väljer att ställa sig kritiska till upplysningstraditionens värderingar. Det är bara att ta en titt på medarbetarskaran på Aftonbladets och Dagens Nyheters kulturredaktioner för att bli varse detta fenomen.
Lika litet är man naturligtvis såsom född i arabvärlden predestinerad att ställa sig positiv till sharialagar. Det finns lika litet ett hinder för människor med muslimskt påbrå att ta parti för upplysningstänkandet som det fanns för våra egna svenska förfäder i de mörka skogarna att med tiden välja att ställa sig bakom dessa värderingar.
Ser man saken ur detta perspektiv, så inser man naturligtvis att kulturrelativisterna och sverigedemokraterna sitter i samma båt. I inget dera fallet ser man möjligheten av att ett upplysningtänkande med universalistiska anspråk kan sprida sig även till muslimska grupper. Det som för bägge dessa hållningar återstår är ett tribalistiskt uppbyggt samhälle, där människor är låsta i och hela tiden agerar utifrån kulturella föreställningar som på lösa grunder har anses vara kärnan i de kulturer som deras förfäder härstammar ur.