Jan Guillou försöker i dagens DN försvara sig mot Cissi Elwin Frenkels anklagelser om att han i sina memoarer skulle ha ljugit om Cissi Elwin Frenkels far Göran Elwins agerande under IB-rättegången. Både Elwin Frenkel och Jan Guillou är, efter vad jag kan förstå helt överens om att Göran Elwin inkallades som juridisk expert av FIB Kulturfront för att bedöma de juridiska konsekvenserna av en eventuell publicering av spionavslöjandena. Båda är tillika överens om att Elwin gjorde bedömningen att det var okej att publicera materialet.   

Det som oenigheten gäller är huruvida Göran Elwin i rätten skulle ha förnekat att han gjort denna bedömning, och där visar Cissi Elwin Frenkel på ett övertygande sätt - med hänvisning till rättegångsprotokoll - att hennes far inte har förnekat detta.  När Jan Guillou idag bemöter Elwin Frenkel så anför han egentligen inget som helst empiriskt stöd för att det skulle ha förhållit sig annorlunda. Guillous logik går tvärtom ut på att Göran Elwin skulle ha varit rädd för att själv bli åtalad för spioneri, eftersom det finns en anmälningsskyldighet för den som tror sig sitta på information om spioneri. Men Guillous logik haltar - som Per Altenberg visat - betänkligt här, eftersom Elwin – om det nu vore så som Guillou påstår - om Elwin vore rädd för att dömas för spioneri, naturligtvis hade agerat exakt på det sätt som han själv säger sig ha agerat: nämligen genom att påstå att han tillstyrkt publicering (vilket visar att han inte hade uppfattningen att det material som han konfronterats med var liktydigt med spioneri).  

Med samma argument kan man bemöta Guillous kollega inom den yttersta vänster som bevisligen samarbetade indirekt med Sovjet vid denna tid, Stefan Lindgren. Liksom Guillou talar denne i en Newsmillartikel om att Elwin slingrade sig under rättegången. Det senare behöver dock på intet sätt stå i motsättning till att Elwin svarade jakande på frågan om han gjort bedömningen att publicering av materialet var okej.  

Däremot innebär ju inte det faktum att man ”slingrar sig” att man begår mened. Så efter vad jag kan förstå så tyder ändå de fakta som hittills lagts på bordet att Guillou ljuger, när han påstår att Elwin begått mened. 

Som Guillou påpekar, gick försvaret i IB-rättegången på linjen att man skulle förneka att FIB-artiklarna hade som uppsåt att skada rikets säkerhet. Idag, mot bakgrund av avslöjandena om Guillous aktiviteter som sovjetisk spion, vet vi att åklagarsidans anklagelser om medvetet uppsåt i högsta grad hade fog för sig. Och mot bakgrund av det som man idag generellt sett känner till om samarbete mellan östatsdiktaturerna och de svenska och västeuropeiska vänsterrörelserna vid den aktuella tidpunkten, så är det inte svårt att inse vilken skada avslöjandet om IB fick för den svenska säkerheten samt med vilken tillfredsällelse som man från öststatsdiktaturerna såg på Guillous och Bratts avslöjanden.  

Att Göran Elwin inte hade detta klart för sig när han i sitt PM funderade över sitt utlåtande till FIB Kulturfronts redaktion är fullt förståeligt. Att han däremot, när åklagarsidan började nagelfara hans bedömningar, inte med säkerhet kunde utesluta att Guillou hade som uppsåt att indirekt skada svensk säkerhet framstår i ärlighetens namn som föga förvånande. Och i efterhand så har det ju dessutom visat sig att Elwin i detta fall gjorde en helt rimlig bedömning, ifall han svävade på målet, när åklagarsidan ställde honom mot väggen i fråga om Guillous underliggande avsikter. En person som Jan Guillou, som bevisligen medvetet samarbetat med KGB kan väl knappast anse att det är ställt utom allt tvivel att han inte hade uppsåtet att skada svensk säkerhet, när han avslöjar en svensk underrättelseverksamhet som har som syfte att agera mot KGB:s verksamhet i Sverige och Västeuropa.