Efter Ayaan Hirsi Alis artikel om minareter på Expressens kultursida häromdagen haglar nu invektiven både från höger och vänster över Ayaan Hirsi Ali, vars stöd för förbudet mot minareter uppfattas som ett för svenska förhållanden makabert övertramp in på den högerextremistiska delen av arenan, närmast jämförbart med 1930-talets antisemiter. Nils Schwartz, Dilsa Demirbag-Sten och Per Wirtén är de senaste att gå till storms mot Ayaan Hirsi Ali.
Dock kanske det i just ett sådant läge, när alla är så snara till kategoriska fördömanden, vore intressant att försöka reda ut begreppen en smula.
Jag har tidigare på bloggen uttryckt ambivalens gentemot Ayaans artikel, och vill även fortsättningsvis påstå att den inte går att avfärda fullt så enkelt som Expressens samlade kulturskribentkår gör.
För det första: Vad symboliserar minareten? Som den moderate muslimen Taj Hargey påpekade nyligen i Times är det inte alltför långsökt att se minareterna som fundamentala delar av den sorts konservativt reaktionära versioner av islam som stöds exempelvis av de saudiaraber som finansierat så många av moskébyggena runtom i Europa. Den sistnämnda wahhabistiska tolkningen av islam går till sin merpart i sin tur emot de fundamentala delarna av den västerländska upplysningsideologin. Hargey menar att det inte finns någonting som hindrar europeiska muslimer från att ta avstånd från den sorts politiserad islam som symboliseras av niqab, minareter och sharialagar. Den muslimska religionsutövningen kräver på intet sätt minareter. De muslimer som vägrar att ta steget över i en till europeiska förhållanden modifierad form av islam kommer tvärtom bara att spela främlingsfientliga krafter i händerna.
För det andra: Ayaan Hirsi Ali talar om just islam som politisk ideologi. Menar hennes motståndare att det inte finns fog för detta? Menar man att islam sådan den förkunnas i exempelvis Saudiarabien inte är en i högsta grad sekulär religion som påverkar den politiska sfären i detta land? Och menar man att denna påverkan i länder av denna typ inte äger rum på betydligt mer fundamentala och samhälleligt genomgripande plan än vad som är fallet med andra religioner, till exempel kristendomen i de västeuropeiska länderna?
När man tar del av den svenska debatten så förefaller det vara just i dessa avseenden som man inte lyckas hålla isär begrepp och företeelser. Huvudduk, niqab och minareter uppfattas som självklara delar av den muslimska religionsutövningen, delar som religionsutövarna inte tycks klara sig utan. I själva verket har vi i Sverige redan förbud mot offentliga muslimska böneutropare, vilket inte en enda kulturdebattör mig veterligen hittills har beklagat. På vilket sätt är minareten som sådan nödvändigare än böneutroparen? Varför är ett förbud mot böneutropare acceptabelt medan ett förbud mot minareter per definition xenofobiskt?
Att likställa Schweiz med länder som just Saudiarabien, Egypten eller Afghanistan där byggen av kyrkor är reglerade av stränga krav och restriktioner – om inte helt och hållet förbjudet – är därför missvisande. En minaret är inte mer nödvändig för religionsutövning än den kristna katedralens extremt höga klocktorn är för kristna, varför det är svårt att se förbudet som en attack mot religionsfriheten.
Nej, som Taj Hargey uppfattar det, har dagens europeiska muslimer att välja mellan två vägar: antingen att omfamna den politiserade islam som förkunnas i exempelvis Saudiarabien, vilket man mycket enkelt gör genom att demonstrativt tillgodogöra sig dess mest demonstrativa symboler: niqab, skägg, sharialagar och minareter. Eller så kan man skapa en med det västerländska, sekulära samhället anpassad islam, där man hårdrar det religiösa elementet i islam, alltså det individuella mötet med en transcendental föreställningsform, medan man gör avkall på de delar av islam som upprättar sekulära regelverk som hör medeltiden till. I det första fallet lär få människor i västvärlden se på muslimer på något fundamentalt annorlunda sätt hur man ser på exempelvis buddhister eller judar, medan i det andra fallet vi har att räkna med en framtid av ideliga konfrontationer och kulturella konflikter. Islam må vara en fantastisk religion med stort andligt djup men man bör samtidigt inte glömma att islam även till stor del kommit att bli synonymt med en uppsättning av lagar och rättsfall som i ärlighetens namn inte har så mycket att tillföra det svenska samhället på 2000-talet.
Problemet med Ayaan Hirsi Ali är inte att hon påpekar det senare utan att hon inte förmår se det förra. Per Wirtén et consortes förefaller dessvärre vara blinda för såväl islams fördelar som dess nackdelar.