En aspekt på nedgången i opinionen för de borgerliga partierna, främst moderaterna, och uppgången för de rödgröna är att det verkar vara favorit i repris. Jag känner igen ett mönster och det är illavarslande.
Första gången som alliansen tappade väljarnas förtroende - och det både rejält och länge - berodde det på debatten om a-kassan. När den drog i gång i november december 2006 hade redan regeringen Reinfeldt prövats av skandalerna kring ministrar som inte betalade tv-licenser , dvs betedde sig som gamla, arroganta nyliberala moderater. A-kassans nya utformning var egentligen ingen nyhet - den hade de borgerliga lanserat i valrörelsen. Men när så kritiken och fackeltågen drog igång valde Fredrik Reinfeldt att (a) säga att "det här sade vi ju att vi skulle göra redan i valrörelsen" - väljarna är alltså korkade som inte hänger med; (b) att skicka fram den tappre men lättviktige arbetsmarknadsministern Sven Otto Litorin och (c) därmed ligga lågt och hoppas att det hela skulle blåsa över.
Men det skedde inte. Tvärtom. De borgerliga låg efter vänsterblocket med dryga femton procentenheter i över ett och ett halvt år. De räddades av krisen och Mona Sahlins ledarskapsproblem.
Den nedgång vi nu ser kan med allra största säkerhet härledas till debatten om sjukförsäkringen. Och den har samma politiska förtecken som debatten om a-kassan: människors oro över trygghetssystemens framtid och utformning. Och återigen ser vi en brist på snabbt politiskt fotarbete och tondövhet inför en ny debatt. Reinfeldt visar tyvärr också prov på samma beteendemönster som 2006-2007. I en TT-intervju ojar han sig över de odugliga sossarna som inget kan och förstår. Han kunde lika gärna säga det rent ut: väljarna är dumbommar som stödjer sådana oduglingar.
Väljarnas sympatier är rörliga och valet är långtifrån avgjort. Men det är illa att alliansens stöd för en av välfärdspolitikens grundbultar ifrågasätts just som vi går in i ett valår.