Andreas Malm argumenterar i en artikel idag på Aftonbladets kultursida för att redaktörer som publicerar skribenter som Ayaan Hirsi Ali bör brännmärkas och att skribenter som Ayaan bör förses med publiceringsförbud. Åtminstone i Sverige. Eller: jag antar att Andreas Malm nog skulle vilja att ett sådant förbud gällde internationellt, men då hans inflytande just nu begränsas till att "bara" ha fritt tillträde till alla Sveriges kultursidor, är han modest nog att begränsa sina anspråk om förbud blott till svenska förhållanden.
Nu har det nog i ärlighetens namn bara varit Expressen som haft modet att ge röst åt den sorts konsekvent religionskritik som Ayaan Hirsi Ali och Melanie Philips ägnar sig åt, vilket har gjort att Expressen har kunnat ge svenska läsare en antydan om hur debatten förs i länder där människor med Andreas Malms inflytande inte fungerar som allomfattande åsiktspoliser.
Malms taktik är den gamla vanliga: att genom guilt by association-resonemang påvisa hur ”det glider och klibbar mellan extremhöger och liberalism i dagens Europa”.
Men samtidigt som Malm i Aftonbladet skriver om den påstådda islamofobin, ägnar han sig i sin DN-krönika idag åt att med sin sedvanligt revolutionära retorik heja på andra grupper i det nutida samhället som han hoppas skall stjälpa det kapitalistiska systemet över ända, nämligen klimataktivisterna:
”Även om FN:s förhandlingsprocess fallit i koma har ändå någonting nytt fötts i Köpenhamn: en global klimatrörelse. Den har till uppgift att se till att hela den fossila ekonomin släcks de kommande åren. Ingen rörelse har någonsin varit viktigare.”
Den som bedömer Andreas Malms egna skriverier behöver dock ingen gulit by association-logik för att slå fast att vi här har att göra med en person som befinner sig på yttersta vänsterkanten, och som omfattar samma slags revolutionära tänkande som utmärker de högerextremister som han anklagar Ayaan Hirsi Ali för att vara i kontakt med, trots att hon mig veterligen aldrig visat något som helst stöd för högerextremisternas idéer om att stjälpa det nuvarande västerländska liberala samhället över ända. Tvärtom.
Bara det faktum att Andreas Malm uppfattas som alla kultursidors favoritskribent, medan samtliga svenska kulturredaktörer tar avstånd från liberalen Ayaans argumentation, borde stämma till eftertanke, kunde man tycka.
Jämför till exempel med en artikel som denna i New York Times - av Thomas L Friedman - som i enlighet med de tankar som ventilerats på denna blogg, och hos exempelvis Dick Erixon (som tipsar på sin blogg om Friedmans artikel) menar att krav måste ställas på liberala och moderata krafter inom det muslimska kollektivet att gå i clinch mot både militanta och moderata islamister. Att - som Andreas Malm - se det som att det i första hand är västerländska liberaler som har möjlighet att genom sina skriverier avgöra om framtiden skall bli konfliktfylld eller harmonisk, är givetvis inget mindre än renodlad europeisk etnocentrism.