Jessica Kempe fortsätter lika oförtrutet som Don Quijote sitt fälttåg mot den figurativa konsten, låt vara att hon går till anfall först när motståndarna lämnat slagfältet. Vilket måhända är en klok strategi när ens artilleri är så svagt som Kempes. I dagens DN målas den ena väderkvarnen efter den andra upp.
För det första underförstås det att ett sällskap bestående av mig, Christopher Rådlund, ”den retrogardistiska rörelsen” samt ”förläggaren Peter Luthersson” skulle ligga bakom utställningen Figurationer. De som låg bakom utställningen var i själva verket Edsviks konsthall tillsammans med mig och Christopher Rådlund. ”Den retrogardistiska rörelsen”, vad nu det är för någonting, har inget som helst med saken att göra Peter Luthersson gav visserligen ut boken "Figurationer" men har likaledes inget att göra med utställningen.
Därpå påstås jag hysa antipatier mot ”Mamma Anderssom och Karin Broos, Ola Billgren och Lars Lerin”, vilket är rent nonsens. Istället tycker jag om samtliga dessa konstnärer. Ola Billgren har jag till och med gjort ett entusiastiskt tv-program om. Det vore intressant att veta var i detta program en kritisk stavelse mot Billgren yttras.
Det problem som jag har fört fram - ja, det sakförhållande som jag har kritiserat - är tvärtom följande: att en viss sorts föreställande måleri, blir utmålat som etiskt och estetiskt förkastligt på ideologiska grunder som saknar all kontakt med verkligheten. Det hade kunnat vara intressant om Jessica Kempe hade bemött detta påstående. Nu väljer hon att tvärtom bekräfta min tes genom att påstå att min konstsyn tangerar ”Sverigedemokraternas och Nationaldemokraternas idéprogram”.
Jag påstås, nu tillsammans med Göran Hägglund – som dock, det skall erkännas, frikopplas från ansvar med utställningen ”Figurationer” – vara motståndare till ett konstliv som ”sjuder av alla sorter”. Inför detta påstående undrar man naturligtvis: vilken konst vill jag se förbjuden? Det faktum att man vill vinna acceptans också för andra konstnärliga uttrycksformer än dem som befinner sig i rakt nedstigande led från Marcel Duchamps urinoar, innebär enligt Jessica Kempe att man är motståndare till ett sjudande konstliv. Det är sannerligen en märklig logik, som får vädjandet om acceptans för olika divergerande estetiska uttryckssätt, att framstå som rop på förbud.
Den som inte vill se ett sjudande konstliv är tvärtom, naturligtvis, Jessica Kempe, som vill utesluta viss figurativ konst från konstinstitutioner, med hänvisning till att denna sorts konst påstås tangera diverse obskyra ideologier. Svårare än så är det inte. Som man känner sig själv... och så vidare...