2000-talet innebar var ett märkligt årtionde om vi ser till det svenska kulturklimatet. Inom kulturmedierna så var det det införstådda medhållet som premierades. De riktigt spännande intellektuella debatterna har mer och mer kommit att lysa med sin frånvaro. Debatter har mer och mer antagit formen av rena personangrepp eller "debatter" där alla kulturskribenter är överens om i grunden samma premisser. Exempel på den förra typen är den så kallade Ranelid-fejden, en debatt som redan från början handlade om sig själv: hur grova påhopp är tillåtna på svenska kultursidor? Exempel på den andra sortens debatt är Anna Odell-debatten, som snabbt antog formen av en serie vittnesbörder där alla kulturskribenter skulle fram till altaret och förklara varför en konst av Odells typ är nödvändig och varför alla som inte håller med i frågan är moraliskt dubiösa.

Denna utveckling är samtidigt märklig med tanke på medieutvecklingen i stort. Vi går mot ett allt större mått av pluralism och mot ett allt större mått av interaktivitet. Kulturskribenter försöker med varierande framgång ta plats på nätet. Men på nätet mäts framgång med betydligt enklare och obarmärtigare redskap än på en kulturredaktion: i kommentatorsspalter, i antalet bloggreferenser och i mängden kommentarer. Är det självdestruktivt av kulturredaktörer att börja blogga? Ett talande exempel skulle kunna vara den klassikerblogg som Elise Karlsson på Svenska Dagbladet har odlat under ett antal månader och nu beslutat sig för att lägga ner, efter att just kommentatorsintresset visat sig vara mint sagt begränsat (på sin höjd någon kommentar i månaden i snitt). Man kan undra vilka signaler som den sortens kommentatorsfunktioner och -fiaskon sänder till tidningsledningar och medieanalytiker. Texter som ingen kommenterar och som inte väcker någon som helst genklang ter sig knappast som ett mediehus mest högprioriterade produkter när budgetar skall ses över.

Å andra sidan: Var hamnar man om man låter sig styras av genomslaget i kommentatorstrådar? Det är bara att studera Newsmill för att se vad som verkligen engagerar nätpubliken: Anna Ankas äktenskapstips och en politiska frågor som tycks hämtade ur Sverigedemokraternas partiprogram.

Samtidigt tror jag att en kultursfär som duckar för debatter och tenderar att med dumstrut eller nazistuniform förse alla som verkligen vill utmana nutida konsensusföreställningar inom kulturlivet, på sikt tenderar att gräva sin egen grav. Ett kulturliv mår bra av att strukturer ses över, att bedömningsgrunder och åsikter som ter sig självklara ifrågasätts. Detta obeaktat om vi befinner oss i den digitala eran eller inte. Och att odla den förskrämda medhållets attityd, där man är så rädd för att hysa en helt egen, individuell åsikt som kan tas illa upp av någon person i kulturetablissemanget, skapar i slutändan ett diskussionsklimat som inte kommer att engagera någon alls utanför kretsen av de närmast sörjande.

I den meningen tror jag ändå att den strukturella mediala omvandlingsprocess som vi nu genomlever faktiskt kan ha positiva konsekvenser. Kanske är det som ligger framför oss en tydligare skiktning där vi å ena sidan ser framväxten av en amatörmässig och personlig entusiasm à la Bokhora, där mediebevakningen många gånger går hand i hand med förlagens och kulturinstitutionernas marknadsföring. Och å andra sidan en kritiskt reflekterande attityd som får sin attraktionskraft av just förmågan att intellektuellt ifrågasätta men samtidigt entusiasmera för det udda och bortglömda.

Det vi idag kan se är att mediekoncernerna går i den första riktningen, vilket jag tror är ett dödfött projekt, då man därmed konkurrerar med hur många glada bloggaramatörer som helst och på intet sätt slår vakt om det mer refleterade kunnande som har möjlighet att odlas och växa fram bland människor som professionellt förkovrat sig under decennium efter decennium inom olika ämnesområden.