SvD:s konstredaktör Clemens Poellinger gör en genomgång av årets konsthändelser och ägnar då förhållanevis stort utrymme åt utställningen Figurationer, vilken beskrivs som "visuella pastischer som bildade ett bräckligt konstnärligt underlag för det antimodernistiska ideologibygge som tidskriften Axess och bokförlaget Atlantis försåg utställningen med. Liksom Göran Hägglund tycktes de omedvetna om att föreställande konst utan beröringsskräck med traditionella skönhetsvärden varit något av en huvudfåra inom europeiskt, även svenskt, måleri under hela 00-talet."
För det första så är det än en gång intressant att konstatera att det faktum att utställningen av flertal uppburna konstkritiker anklagades för att vara nazistisk och anågs borde ha försetts med varningsskyltar, inte på något sätt tycks få Poellinger att fundera över om den sorts konst som visades på utställningen verkligen var så mainstream som han gör gällande.
För det andra är det återigen intressant att se hur man i kulturvärlden ser Göran Hägglund som sin främsta fiende. Inte minst är det detta med "verklighetens folk" som är så upprörande: "Vårvinterns konstchocksföljetong agerade åskledare för uppdämd folklig vrede mot kultur. Något som Kd-ledaren Göran Hägglund hade i åtanke när han myntade begreppet ”verklighetens folk” under Almedalsveckan i juni." Pollinger avslutar också sin krönika ironiskt: "En konspirationsteoretiker skulle ju kunna få för sig att konstvärlden finner njutning i att utmana verklighetens folk och dess självutnämnda företrädare."
Så här i början av år 2010, när man just har lyckats avstyra två allvarliga terroratacker, är det notabelt att det inte är diverse terrorgrupper som inom kulturvärlden uppfattas som det största hotet mot vår västerländska demokrati och dess grundbultar utan det största politiska problemet för företrädare för kulturetablissemanget är och förblir Göran Hägglund. Alltmedan dem som gullar med terrorister på samtliga kultursidor beskrivs i panegyriska ordalag: från Lars Mikael Rattammaa som skrivit hyllningsdikter till palestinska terrorister till Sara Stridsberg som givitit ut den feministiska terroristikonen Valerie Solanas SCUM-manifest.
Alltmedan Åsa Linderborg i ytterligare en klarsynt analys i dagens AB menar att hotet mot den svenska demokratin utgörs av det faktum att det finns en och annan politisk kommentator som berömmer Fredrik Reinfeldt. I Åsa Linderborgs värld bör sannolikt alla som inte otvetydigt och konstant berömmer det rödgröna blocket förbjudas i demokratins namn. Också det en analys som onekligen lyckats lokalisera de verkligt stora hot som vi står inför så här i upptakten av ett nytt decennium