Jessica Kempe ger sig inte, utan fortsätter att beskylla mig i synnerhet och Axess i allmänhet för att vara rasister och nazister. I dagens inlägg i DN skruvar hon upp tonen ytterligare: "Idag har den värdekonservativa konstdiskussionen tagit över det tidiga 1900-talets retorik. Bilden av den skadliga samtidskonsten ställs mot den uppbyggliga dåtidskonsten". Kempe framstår mer och mer som en anakronistisk skiva som har hakat upp sig: hon verkar inte ha insett att vi idag skriver 2010 och inte 1910. Genom att varna för människor som tycker om klassisk konst har hon fått för sig att hon kan stävja en gryende nazism à la bayerskt 1920-tal. Det hade givetvis inte hjälpt då och det hjälper inte mer idag, när Jessica Kempe yrvaket tittar ut ur det maskhål i rumstiden där hon tycks framleva sina dagar, till synes helt omedveten om att det är hon som idag propsar på att viss konst bör förses med varningsskyltar för dess påstådda moraliska farlighet ("Att nazisterna föredrog klassicistisk konst talade min småstadsskola tyst om. Förmodligen för att inte fläcka ner sina klassiska ideal").
Att vi har hävdat att även modernismens konst harmonierar med de nazistiska idealen påstår hon är en ”historieskrivning lika vedervärdig som historieförnekande”. Argumentet för denna ståndpunkt är att expressionismen tillhörde den konst som av Hitler bedömdes som urartad: ”För 1970-talets feminism och internationella solidaritetsrörelse fick den tyska expressionismen sitt fulla erkännande i svensk konstkritik och historieskrivning. För min generation förvandlades de föraktade expressionisterna Gabriele Münter, Emil Nolde, Ludvig Kirchner, Paula Modersohn-Becker, Oskar Kokoschka och Egon Shiele till sinnebilder för social, konstnärlig och sexuell frigförelse.”
Historieskrivningen säger nog mer om Jessica Kempe än om verkligheten. Visst återkom expressionisterna efter kriget, men att påstå att de skulle ha varit föraktade fram tills dess är inte sant. Kempe anför med förskräckelse Erik Blombergs ord från 1922 om gruppen Die Brücke: ”negerprimitivism urartad till osmaklig tatuering”. Vilket otvetydigt är ett uttryck för provinsialism. Men inte speciellt annorlunda än den provinsialism som Kempe själv demonstrerar i sin naiva uppfattning om expressionisterna som the good guys i 1900-talets konsthistoria.
Sanningen är att Die Brücke 1933 gjorde storstilade försök att få expressionismen accepterad som naziregimens officiella konstriktning, detta genom att man lanserade begreppet ”nordisk expressionism”. Flera konsthistoriker hade redan tidigare underblåst denna självbild genom att påpeka hur exempelvis Kirchner knöt an till ett gotiskt germanskt ideal genom sina avvikelser från den klassicistiska estetik som hade utvecklats i medelhavskulturerna. Emil Nolde var själv medlem i det nazistiska partiet; och flera museichefer med nazisympatier gjorde allt för att övertyga det nazistiska ledargarnityret om att det var Nolde, Kirchner och kompani som representerade den ”sanna tyska stilen” i konsten.
Jessica Kempe ser det som sin uppgift att presentera ”stoppargument i debatten med dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik som förklarar bort den europeiska och svenska konstens rasteoretiska historia”. Med tanke på att hon själv är upprörd över att vi på Axess skrivit om modernismens kopplingar till totalitära ideologier, framstår hennes argumentation minst sagt motsägelsefull.
Det är ju hon som skriver att det är liktydigt med historierevisionism att peka på kopplingar mellan å ena sidan dadaism, futurism, surrealism och expressionism och å andra sidan kommunism, fascism och nazism! Varför är det så viktigt för Jessica Kempe att förneka de kopplingar som finns mellan å ena sidan rasism och nazism och å andra sidan uttalat antisemitistiska expressionister som Emil Nolde? Motverkar hon inte därmed den liberala, antirasistiska kampen i dagens Sverige?