Jag har haft anledning att fundera en smula över en viss sorts kulturskribenters vokabulär och sätt att argumentera. Två tendenser har slagit mig. Det ena är naturligtvis dessa ideliga hänvisningar till "entartete Kunst". Och det andra dessa ständiga påpekanden om "kulturhat". Jag har då kommit fram tilll följande: 

Det finns ett stort antal skribenter som är väldigt upptagna av detta med att varna för i synnerhet äldre konsts farlighet. Konst i nutiden som plockar upp motiv och tekniker från äldre tiders konst anses på olika sätt skadlig. I alla fall om den konst där man plockar upp motiven eller teknikerna är äldre än 50-60 år. Innan vår moderna västerländska epok florerade det nämligen en väldans massa konstiga idéer där ute i verkligheten. Idéer som vi idag finner reaktionära eller bara kort och gott - otidsenliga. Detta gör att det finns ett problem med den där sortens bakåtblickande kultur, vilket i sin tur gör att man bör varna folk för att ta del av den - allt för att förebygga att kulturkonsumenten utvecklar rasistiska eller misogyna idéer eller andra skadliga uppfattningar: kanske om vikten av en aristokrati eller något annat ännu äldre och ännu värre. Det lustiga i sammanhanget är att de människor som på detta sätt vill betona äldre tiders konsts skadliga inverkan, är exakt samma personer som är väldigt upptagna, ja närmast besatta med att utmåla sina estetiska motståndare som människor som vill varna för  "entartete kunst".

Det finns likaledes ett stort antal skribenter som är väldigt upptagna med att poängtera vikten av att bryta mot de konventioner som kännetecknade äldre tiders konst, äldre tiders berättande, älder tiders lyrik och så vidare. Dessa människor poängterar hur viktigt det är att göra "uppror" mot "språket", "uppror" mot "berättandet", "uppror" mot ett otidssenligt konstbegrepp etcetera. Äldre tiders former för berättande eller måleri anses hämande. Och motiven i äldre tiders målningar,  romaner och dikter anses ofta problematiska då de vidareförmedlar en massa otidsenliga föreställningar om ras, kön, klass och allt vad det kan vara. Kanske om vikten av en aristokrati eller annat ännu äldre och ännu värre. Äldre tiders poesi anses av dessa människor vara otillbörligt romantiserande, reaktionärt uppbyggd kring metaforer, rim, fast meter etcetera. Det i sammanhanget märkliga är att dessa personer, vilka alltså är väldigt upptagna med att påvisa hur skadligt det är att ta del av väldigt mycket prosa, dramatik, bildkonst, skulpturkonst och poesi som är äldre än 50-60 år, är väldigt snabba med att utmåla sina estetiska motståndare som "kulturhatare".