Anna Brodow Inzaina skriver bra i dagens SvD om Per Kirkeby-utställningen på Galleri Gunnar Olsson i Stockholm:
"Där skulle man kunna stanna och konstatera att Per Kirkeby förhåller sig medvetet till en modernistisk måleritradition genom att bryta mot dess konventioner, i likhet med andra postmoderna konstnärer. Men jag skulle vilja säga att Per Kirkeby gör något mer. Innehållsmässigt refererar målningarna till en förromantisk konstsyn, kanske som en väg ut ur modernismen och den därpå följande postmodernismen.
Vi ser en hastigt nedtecknad madonna som jag känner igen från någon konsthistorisk bok. Dekorationsmålarens redskap betonar konstnären som hantverkare. Den svarta färgen har starka kulturhistoriska innebörder. Som konstnär förkroppsligar även Per Kirkeby renässanspersonens ideal. Han är minst sagt mångsysslare. Jag skulle kunna tänka mig att en klassicism inte ligger långt bort."
Jag tror att det är en helt riktig slutsats. I sin lilla tankebok "Handbok" som kom på svenska 2006 gör Per Kirkeby många fina iakttagelser om nutidskonst i synnerhet samt naturligtvis om estetik och konst i allmänhet. Rörande den filosofiskt vetenskapliga inriktning som konsten tagit under de senaste decennierna säger han exempelvis:
"Det farligaste som kan hända en konstnär är kanske just föreställningen om att kunna basera de oförlåtliga kludderierna på en eller annan vetenskaplig, filosofisk jargong. För det är ju vad det är, en intern jargong som utåt ska ge sken av mer vetande och insikt än man har täckning för, substantiellt sett. (...) en konstnärlig vetenskapsman är (...) inte intressant: en vetenskapsman är intressant i den mån hans bedrifter som vetenskapsman är av intresse. Och konst kan aldrig baseras eller söka sitt existensberättigande i vetenskapliga fraser."