Jessica Kempes outtröttlighet fascinerar. Idag skriver hon att debatten om figurativ konst "borde" avta. Samtidigt kastar hon in ett nytt vedträ i brasan. Dock handlar det - som vanligt - inte om några kvalitativa nyheter. Snarare torde hennes inlägg kunna användas som ett pedagogiskt exempel på begreppet "guilt-by-association". Ty det är ingen hejd på vilka skurkar som omgärdar den figurativa konsten, eller snarare: det är ingen hejd på de skurkar som omgärdar de skurkar som omgärdar den figurativa konsten.
Göran Hägglunds talskrivare Fredrik Haage beskrivs som "demokratiskeptiker", därför att han en gång i tiden skrev en artikel i tidskriften Salt, som i sin tur beskrivs som "extremkonservativ". Och Axess-sfärens medarbetare avfärdas kortfattat med begreppen "extrem- och kulturkonservativa", Att hänvisa till kulturtraditionen innebär i Kempes värld att man gör sig till förespråkare för "tron på nedärvd, skön och igenkännbar europeisk figurativ konststil" samt att man ogillar konst "som inte längre låter sig definuieras av nationell tillhörighet".
Intressant i sammanhanget är också att Kempes eviga referenspunkt, Karin Mamma Andersson, nu ses som företrädare för modernistisk konst, alltmedan hon i Kempes tidigare texter uppfattades som representant för klassiskt figurativ konst. Per Landin svarar dock sakligt, att det kanske handlar om en längtan efter mening och sammanhang, efter en konst, vare sig den är nationell eller multikulturell, som berör hjärtat snarare än hjärnan.