Dick Erixon skriver bra på sin blogg om den pågående debatten om en tänkande höger. Jag håller helt med honom om att debatten på den icke-socialistiska sidan är svag. Och att där finns tendenser till en tilltagande gettoisering och sekterism som riskerar att leda till ytterligare marginalisering. Det beklagansvärda är inte minst att så många debattörer som profilerat sig som icke-socialistiska helt okritiskt köper vänsterns argumentation, vilket gör att debatten står och stampar.
Jag tror att de sistnämnda problemen i mångt och mycket har att göra med bristen på alternativa plattformar. Som högerintellektuell eller som kritiker av den rådande ordningen är många uppenbarligen livrädda för att bli marginaliserade och utstötta. Därför har man allt att vinna på att ansluta sig till den gängse förklaringsmodellen och förvanska systemkritikernas argument i enlighet med den beskrivning som utmärker dem som sätter agendan.
Vad som i dagsläget förefaller mest slagkraftigt är, som Erixon antyder, att hitta fram till en hållning som kan kombinera inslag från liberalismen med konservativa drag. Vissa former av liberalism har i alltför hög grad kommit att liera sig med multikulturalistiskt, feministiskt och överlag kollektivistiskt tankegods, vilket har skapat en fullkomligt tandlös ideologi som mest bara kommit att bli systembekräftande samt ytlig i sitt bejakande av det kortsiktigt lönsamma. I linje med en sådan liberalism ligger tillika ett relativistiskat kulturbegrepp härrörande ur en kommersialistisk kulturuppfattning.
Å andra sidan finns en risk att man som konservativ paradoxalt nog slutar sina dagar i i princip samma läger, i den multikulturalistisk ståndpunkt som varje person som omfattar en essentialistisk kultursyn riskerar att hamna i. Den som menar att vi måste slå vakt om vår egen kulturs särdrag, att dessa särdrag måste skyddas mot främmande inflytanden, och den som tillika menar att dessa kulturella eller nationella särdrag är hotade av upplysningstänkandets krav på allmängiltighet, återfinns i lika hög grad inom sverigedemokraterna som inom politisk islam.
Den som å andra sidan menar att upplysningstänkandet bara är ett av många sätt att förstå verkligheten och därmed lika kulturspecifikt som varje annan världsbild, och vare sig mer sann eller mer relevant än vilken annan förklaringsmodell som helst, återfinns i lika hög grad inom vänster- och nyliberalismen som inom inom den nya postmarxistiska vänstern. I bägge fallen företräder man en gottköpsaktig relativism som menar att inga kulturella uttrycksformer är bättre eller mer givande än andra. I bägge fallen drivs man av en hårdvinklad rationalism som innebär att en utsaga som inte kan bevisas rationellt och empiriskt är ogiltig eller åtminstone irrelevant.
Jag skulle vilja påstå att det är just dessa positioner som icke-socialistiska intellektuella och icke-socialistiska kulturintresserade människor dväljs mellan. Frågan är kort sagt hur man ska hitta en framkomlig väg mellan högeridologiernas Skylla och Karybdis. Det är detta som debatten om en tänkande höger borde handla om - i stället för att argumentera mot mer eller mindre bisarra beläten som inte existerar i verkligheten.