Debatten om en tänkande höger har verkligen kommit igång, och lustigt nog är det återigen på nätet som (hittills i alla fall) de mest sansade och renhåriga inläggen publicerats. Mattias Svensson angriper på Neo-bloggen problemet från neoliberalt håll - och utan att tillskriva mig en enda åsikt som jag inte har. Han utgår tvärtom på sin blogg från någonting som jag faktiskt påstått, nämligen att en del av dem som söker sig till islamismen sannolikt drivs av en "helt berättigade ovilja mot att omfatta den materialistiska, andefattiga och sexualiserade västerländska kulturen".
Detta menar Svensson exemplifierar hans grundläggande invändningar mot "konservatismen, att konservativa kastar bort allt det som är skönt, roligt och nöjsamt som ytligt och fördummande". Svenssons argumentation mot konservatismen går kort sagt ut på att han menar att populärkultur också kan vara i högsta grad meningsfull:
"Det var popkonserter på andra sidan Berlinmuren som fick ungdomar att dra ihop de första politiska protesterna mot muren i öst. Det var (framgår det för den som läser Hitchens red The Portable Atheist) tantsnuskiga böcker som öppnade Ayan Hirsi Alis ögon för att kvinnor faktiskt hade egna val. För att inte tala om att det var såpoperan Dallas och TV-reklam som folk i öst fick reda på hur (materiellt) överlägset det demokratiska och marknadsekonomiska väst faktiskt var. Att underskatta betydelsen av, och lockelsen i, enkla nöjen och att de kan användas för att ge oss djupa insikter likväl som för förströelse och lek är en lika bortskämt hemmablind företeelse som tillväxtkritiker i bekväma Södermalmslägenheter."
För att förtydliga min ståndpunkt: för det första finns det naturligtvis mycket populärkultur som är av en sådan kaliber att den sannolikt kommer att i framtiden ha lättare att bli ihågkommen och få klassikerstatus än mycket samtida seriös kultur. Från tidigare epoker kan man ju ta Balzacs romankonst som ett belysande exempel på fruktbar växelverkan mellan populärt och seriöst - eller för all del Shakespeares dramatik.
Nu upplever jag dock inte att det riktigt är detta som Svensson är ute efter. Vad han hävdar är snarare att det kan vara meningsfullt att ta del av även ytterst lättviktig populärkultur. Även denna ståndpunkt delar jag emellertid. Jag kan se att det i en enkel poplåt finns kvaliteter som kan upplevas som nog så viktiga i en specifik situation för en specifik individ; och jag kan tänka mig att någonting så pass banalt som en tantsnuskroman eller en porrfilm i en viss situation kan stimulera till opposition mot en vis sorts totalitär politik - till exempel fungera som symboler för en annan värld, där individen är fri att välja vad hon eller han skall läsa för böcker och se för filmer.
Av detta följer dock inte att tantsnuskromaner och porrfilmer - trots sina odiskutabla kvaliteter i vissa situationer - har SAMMA slags - eller ens jämförbara - kvaliteter som låt oss säga Balzacs romaner eller Shakespeares dramatik. En värld med ett alltför likriktat utbud av kiosklitteratur och porrfilmer tenderar helt enkelt av vissa människor att upplevas som andefattigt, torftigt. Att hävda något sådant är inte, menar jag, att förringa de enkla nöjena, utan det är tvärtom att ta de enkla nöjena för vad de är. Det är att förstå de enkla nöjenas kvaliteter och det är att förstå vari skillnaden består mellan enkla nöjen och andra nöjen.
Därför är Svenssons resonemang nog lika belysande för mig som mitt resoneman tycks ha varit för honom. För i hans sätt att resonera blottläggs just det som jag har så svårt för med nyliberalismens kultursyn - liksom för övrigt med en del vänsterliberalers dito: deras i grunden relativistiska och i någon mening tondöva förhållningssätt till kultur, där de politiska implikationerna anmärkningsvärt ofta tycks fäller avgörandet om kultur upplevs som intressant, viktig och engagerande - ja om den kort sagt är bra. För mig så grundar sig kulturprodukters kvalitetter däremot på immanenta estetiska kvaliteter i verken själva. Och gör man det, så inser man också att en värld som bara rymmer Dallas-tv-serier, materiell konsumtion och tantsnuskböcker skapar en längtan efter något annat och något mer.