P J Anders Linder fortsätter på ledarplats i dagens SvD att diskutera den intellektuella högern. Flera av hans synpunkter har tidigare kommenterats här på bloggen, i samband med att han dryftat dem i blogginlägg. Jag skulle därför vilja ägna denna text åt att helt kortfattat fullfölja resonemanget från den tidigare bloggpost där jag diskuterade den kombination av upplysningsideal och konservatism, som i sin tur var en av utgångspunkterna för P J:s krönika idag. Liksom i mitt förra inlägg på samma tema utgår jag från Tzvetan Todorovs ett par år gamla verk om upplysningen, låt vara att upplysningen i hans studie inte diskuteras i kategorier av liberalism och konservatism.

En intressant aspekt som Todorov tar upp är det faktum att upplysningen inte bara aspirerar på att vara allmängiltig utan att den också är det i den bemärkelsen att flera av dess grundläggande element går att hitta i en mängd olikartade kulturer, vid olika tidpunkter liksom vid olika platser i världen. Det gäller pläderandet för religiös tolerans, forskningsfrihet, idén om en sekulär stat, den politiska maktens autonomi osv. Liksom för övrigt ambitionen att just formulera allmängiltiga regler för moralen och för mänskligheten.

Det unika med det som skedde under 1700-talet i västvärlden var dock att man systematiserade dessa element till ett teoretiskt system, vilket sedermera spred sig till USA, därefter tillbaka till Europa samt till Latinamerika, Afrika och Asien. Frågan om orsaken till upplysningstänkandets genombrott i Europa under 1700-talet blir också en fråga om vilka som är de samhälleligt optimala betingelserna för ett vitalt intellektuellt klimat, vilket i sin tur är en förutsättning för välstånd och befolkningens välmående. När upplysningsfilosofer som Rousseau, Voltaire och Hume reflekterade över upplysningens väsen reflekterade de alltså samtidigt över förutsättningarna för sina egna verksamheter som upplysningsfilosofer. 

Det som gör Europa vid denna tid unikt med avseende på upplysningtänkandet är, menar Hume, en balans mellan ett stort antal stater som är inbördes mycket olika, samtidigt som det pågår ett livaktigt utbyte mellan dessa stater. Detta till skillnad från andra kontinenter, som Kina, där flera av elementen i upplysningstänkandet fanns företrädda, men där kontinenten hölls samman av ett förhållandevis enhetligt vetenskapligt, juridiskt och religiöst tänkande.

I Europa fanns således förutsättningar för en optimal balans mellan pluralism och enhet. Det pågick intellektuella och handelsmässiga utbyten mellan länderna samtidigt som varje nation hade haft möjlighet att utveckla sina specifika kulturella särdrag, bottnande i uråldriga traditioner och folkliga föreställningar. Och ifråga om religionen hade utvecklingen lett fram till fler och fler trossamfund, vilket Voltaire menade var en förutsättning för att skilja kyrkan från staten. Med en enda trosrikning i ett land, kommer religionen med automatik att göra anspråk på att få ha ett ord med i laget, när lagar och levnadsregler ska formuleras. Med två religiösa riktningar kommer dessa två att slåss om vem som ska bli den dominerande, men med tre eller hela 20-30 religiösa riktningar så kommer religionens företrädare att vara mest intresserade av att staten fungerar som en garant för religionsfriheten.

En viktig iakttagelse är här att upplysningstänkandet alltså på intet sätt utesluter utan snarare förutsätter dels odlande av den nationella särarten, dels existensen av olika trossamfund. Det kritiska tänkandet, toleransen för det olikartade samt självdistansen och självkritiken, har snarare just denna sorts pluralism och diversitet som sin grund. Enheten kommer sig av att staten garanterar och underblåser ett kritiskt tänkande som inte trotsar något tabu utan som på basis av förnuftet kritiskt undersöker alla traditioner opartiskt. Men detta tänkande kan samtidigt inte utvecklas och optimeras om det inte tar spärn mot olikartade uråldriga traditioner och andliga och religiösa uppfattningar som radikalt skiljer sig från varandra.

Upplysningens fiender är från detta perspektiv obskuranism. auktoritetsbundenhet och fanatism, alltså sådant som alltid tycks uppstå i varje ny tid, om än i ständigt nya skepnader och som i nutiden även kan uppträda inom ramen för ett vantolkat upplysningstänkande där de kan anta skepnader av fanatisk relativism eller av fanatisk ateism. Men upplysningens fiender är i lika hög grad de som verkar för protektionistisk nationalism, de som vill stänga gränser och förhindra den fria rörligheten mellan länder och kontinenter. Liksom de som inte vill erkänna vikten av att nationella traditioner underhålls och beskyddas, att religiös pluralism inte motverkas och att den klassiska bildningen och kulturtraditionen beskyddas och aktivt underhålls.

En hållning som den ovan skisserade kan i förstone tyckas vara mjäkig på gränsen till det Bengt Westerberg-präktiga, men den som funderar blott en smula över hur en upplyst konservatism av denna sort skulle kunna aktiveras i handling, inser naturligtvis att den som försöker att idag agera utifrån dessa i mitt tycke högst rimliga principer riskerar att få ovänner i de flesta läger.