För att knyta an till den diskussion som i kommentatorsfälten nedan initierats av vår vän Flugan, så finns ett par iakttagelser att göra. Visst är det ett stort problem med den nuvarande mediesituationen, att den mer utgår från mer eller mindre osmakliga försök att ständigt anpassa sig efter de gällande trenderna, snarare än en genomtänkt och konsekvent ideologisk och estetisk hållning. Istället för att bjuda motstånd mot tendenser i samtidsutvecklingen, tycks man leva i föreställningen att den som inte anpassar sig till den rådande ordningen kommer att hamna i marginalen. Eller att de rådande maktförhållande är detetministiskt givna (till exempel enligt modellen att de kulturella uttrycksformer som mest tydligt utmanar vissa äldre föreställningar om form och estetik, alltid måste vara de mest överlevnadsbenägna).
De mest osmakliga exemplen just nu erbjuds givetvis av det fjäskande för kungahuset som breder ut sig i medier som SVT och SvD. Samma chefer och krönikörer som i ena stunden kan vara företrädare för den statsfeministiska ideologin och i nästa stund förespråka en lightversion av multikulturalism à la Edward Said, sitter nu och omfördelar sina journalistsika resurser till att täcka en fullkomligt okritisk rapportering av det kungliga bröllopet. För att i nästa stund ägna uppmärksamhet åt SVT:s schlagerfestivalsjippo, denna märkligt ointressanta blandning mellan en talangjakt i Värnamo Folkets Park och en finlandsfärja med avdankade artister.
Nu vill jag dock påstå att det faktiskt inte bara är denna samtidsanpassning som är problemet med den hegemoni som råder i svenska kulturbilagor och i kulturbevakningen generellt sett. Nej, det handlar även om att måna om vissa belöningssystem som sedan lång tid har varit uppbyggda kring vissa estetiska bedömningsgrunder med sina rätt givna kriterier. De flesta som är beroende av de belöningssystem som bygger upp kulturvärlden har helt enkelt anledning att slåss för att den rådande ordningen bevaras.