Värst vad det blev angeläget att diskutera den immanenta kvaliteten i konstverk, helt plötsligt. När jag försökte föra upp denna fråga på dagordningen ifråga om Anna Odells konst, så orerade en enad kritikerkår om "konsthat". Att ifrågasätta värdet av ett konstverk som vidareförmedlade stereotypa föreställningar om sinnessjukdom och friskhet, var alltså ett uttryck för "konsthat". Under lång tid har jag med Lars Vilks stött och blött frågan om konstbedömning ska bygga på uppfattningen om att det finns ett immanent värde i konstverket. I den mån som etablerade kulturskribenter har lagt sig i den diskussuionen så har det knappast varit för att ge något stöd för min åsikt i frågan (nämligen att bedömning av konst bör bygga på idén om immanenta, estetiska värden).
I det fall som nu är på tapeten, så är dock den estetiska aspekten - vilket påpekas föredömligt på DN:s ledarsida idag - fullkomligt oväsentlig. Men lustigt nog är det just i det fallet som kulturredaktörer finner det angeläget att dryfta det estetiska värdet. Ett viktigt klargörande bör dock göras: Vilks verk skapades i detta fall inte för att provocera muslimer. Tvärtom skapades det för att testa konstvärldens gränser. Och i det fallet var det ett verk som faktiskt meddelade något väsentligt och intressant om hur konstvärlden förhåller sig till provokationer. Detta till skillnad från exempelvis Anna Odells verk, som inte meddelade något som helst nytt om någonting.
Sedan måste någonting sägas om Stefan Eklunds påstående i SvD om att Vilks är i full färd med att "bygga sitt varumärke". Det är i sanningens namn ett rätt osmakligt påpekande, att göra om en person som gör sitt bästa för att hantera en tillvaro under dödshot. Vilks stoiska sätt att möta det faktum att mordplaner smids på olika håll i världen är enligt min uppfattning heltigenom beundransvärt. Det är som att alla proportioner har försvunnit, när man visar förståelse för upprördhet över anblicken av en teckning, medan man raljerar över hur en person reagerar på ett i högsta grad konkret mordhot.
Eklund efterfrågar nyanserade framställningar av problem i den muslimska världen. Vilket för det första är att betrakta Vilks verk från fel perspektiv, då verkets syfte inte var att diskutera islam utan konstvärlden. Och det är därtill en märklig synpunkt från en person som för inte så länge sedan intervjuade Lena Sundström, och där inte framställde ett enda krav om nyansering i diskussionen om en bok som bland annat för fram åsikten att hotet från islamismen är att likna vid hotet om bakterier i lösgodis på Ica.
Jag måste säga att om fler människor skulle reagera och uppföra sig som Lars Vilks så skulle man kunna vara betydligt mer optimistisk om världens framtid.