Den tydlighet i partitagandet för yttrandefriheten som kännetecknade Björn Wimans kolumn i dagens Expressen, får - föga förvånande - omedelbart kritik av Åsa Linderborg i Aftonbladet. Linderborg har svårt att ta Wiman på allvar, eftersom Wiman inte har tagit även David Irving, "Ingmar Reepalu" och Lars Hillersberg i försvar. De tre sistnämnda står dessutom för den sorts "avvikande åsikter" som yttrandefriheten är till för att skydda. Enligt Linderborg.
Vilks däremot ger sig, enligt henne, på en minoritet. Han är tillika en "hycklare" som sysslar med "hets mot muslimer". När Lars Linder i DN säger sig kunna dö för yttrandefriheten, menar Linderborg att det ändå är bra fånigt med dessa brösttoner: ty handen på hjärtat: det finns ingen anledning att anstränga sig överdrivet mycket för att korkade åsikter ska få komma till tals. Man måste välja sina strider. I valet mellan yttrandefriheten och bra DN-skribenter, är valet enligt Linderborg enkelt: de senare. Åtminstone så länge som dessa har trevligare åsikter än dem vilkas yttrandefrihet är hotad. Svårare än så är det inte.
Åsa Linderborgs gamle vapendragare, Jan Guillou, tidigare spion och kollaboratör med en av 1900-talets värsta skräckregimer, är i kvällens Agenda inne på exakt samma linje som Linderborg: han betonar i en diskussion med Vilks att den senare ägnar sig åt fullkomligt ofarliga provokationer, och underförstår att om Vilks vill ägna sig åt betydande konst så ska han utmana riktiga tabun, såsom kristendomen och USA. Vilks parerar dock Guillous dumheter på ett ypperligt sätt, genom att lugnt påpeka det självklara: att Guillou inte tycks ha någon som helst kontakt med det samtida konst- och kulturlivet där den sorts provokationer som han efterlyser är regel snarare än undantag.
Guillous taktik är uppenbarligen densamma som Linderborgs: eftersom Vilks sysslar med meningslösa dumheter som inte utmanar någon, kan han rimligtvis inte heller hotas av någon, varför diskussionen om yttrandefrihet känns rätt meningslös i just detta fall. Däremot är naturligtvis både Linderborg och Guillous starka förespråkare för yttrandefrihet generellt sett. Men i just Vilks fall framstår denna diskussion som förfelad. Att de som uttalar kritik av islam blir hotade till döden eller till och med dödade, innebär inget hot mot yttrandefriheten, detta eftersom de som kritiserar islam utmanar en grupp som är alltför svag för att kunna utgöra ett reellt hot mot konstnärer och mot yttrandefriheten.