En utställning om renässansmåleri på Eriksbergshallen i Göteborg kritiseras i dagens DN för att den inte beaktar "den feministiska kritiken av det manliga geniet och det västerländska konstbegreppet". Utställningen sägs innebära en "okritiska glorifiering av Italiens och konstens forna storhetstid".

Det är ju helt underbart att konstkritiker på fullaste allvar tycks mena att man bör förse utställningar med äldre tiders konst med ett slags förklarande texter som i någon mening tar avstånd från den epok som den utställda konsten härrör ifrån. Som om man inte litar på att dagens museibesökare klarar av att möta denna sorts konst utan att... ja, vad är det man egentligen fruktar?

Anna Brodow diskuterar samma problematik här, med utgångspunkt i Per Hasselberg-utställningen på Waldemarsudde, där utställarna - till Birgitta Rubins och Sinziana Ravinis glädje - försett utställningen med en text som just "problematiserar" den kvinnosyn som konstnären förmodas ha haft och som riskerar att färga av sig på hans skulpturer, vilka inte alls bär prägel av vår tids präktigt jämställda syn på kvinnor, sexualitet, skönhet etcetera.

Den som envisas med att inte ta del av konst för att få sin samtids värderingar bekräftade, har givetvis möjlighet att ta del av konsten och ignorera varningsskyltarna. Frågan är bara hur länge till som det är möjligt att göra det valet.