Det är intressant att se hur många i svensk media som skyndar till undsättning för att Jan Guillou ska få komma till tals och få upprättelse - efter att han beskyllts för och erkänt sitt samröre med sovjetisk underrättelsetjänst. I gårdagens Babel fick han möjlighet att självgott lägga ut texten om den hemska "stenhjärtehögern" - givetvis utan att en enda exponent från denna fick bemöta Guillous påståenden. Inte en kritisk fråga ställdes om de problematiska konsekvenserna av Guillous kommunistiska engagemang. Inte en kritisk fråga ställdes om de problematiska konsekvenserna av den kommunistiska ideologin överhuvudtaget, vilken generellt sett framställdes som en trivsam kuriositet bland grånade manliga deckarförfattare.
Frågan om varför kommunister skriver bra deckare ställdes upprepade gånger men tillstymmelsen till svar uteblev genomgående. Eller åtminstone var det ingen som hade förmåga att se det självklara sambandet mellan fiktionens form och den sorts konspirativa förklaringar som Guillou- och Mankellvänstern alltid haft en förkärlek för. Nej det kritiska perspektivet lyste som vanligt med sin frånvaro i Babel, vars redaktion uppenbarligen aldrig funderat över hur ett program skulle te sig där man bytt ut ordet vänster mot höger, ordet kommunism mot nazism och så vidare. Ett sådant experiment säger rätt mycket om den svenska kulturdebatt där de som kritiserar det samtidsa kulturlivets underförståda regelverk avfärdas som "tokhöger", alltmedan kommunistkollaboratörer och landsförrädare behandlas som mysfarbröder och vise män.