Lydon grät ju snarare över att INGEN av dem gjorde något för Sid, inte heller Lydon själv. Och samme Lydon signerade kondoleansen till McLaren med "Johnny Rotten", vilket säger nästan allt i sammanhanget. Lydon var McLarens tvillingsjäl. Det personliga är det allmängiltiga. Allt är mycket enklare än man tror och därmed mycket svårare. Så svårt att kulturskribenter med politisk agenda inte klarar av analysen.

"Malcolm McLaren klädde punken". McLaren var en "affärsman". "... musik som skulle hata kommersialism". Samma klyschor som alltid. McLaren - och Westwood- var konstnärer, som liksom så många andra konstnärer sålde sin konst. Men som affärspersoner var de usla. Kläderna var svindyra, målgruppen hade inte råd med dem utan stal dem i stället. McLaren/Westwood tjänade inget annat än kulturellt kapital på det hela och hade med största sannolikhet inga andra syften heller. De sålde konst, konsten råkade vara kläder

av MJ 2010-04-11 15:37:27

Det är svårt att förstå varför idén om den intellektuelle mentorn som förvandlar banal populärkultur till något mer sofistikerat är så viktig för många.
Att det var Lou Reed som besatt den intellektuella kraften i projektet Velvet Underground (och definitivt inte Andy Warhol) verkar i alla fall vara helt otänkkbart för somliga.
Lika svårt verkar det vara för samma personer att inse att det var John Lydon - vars texter och uttalanden alltid varit långt mer intressanta än någonting McLaren lyckades formulera - som var punkens store copywriter.
Den som vet något om punkens tidiga år och inte minst om vad som hände med den brittiska punken på 80-talet inser att McLarens stora bedrift nog var att i efterhand förföra den medelklassiga konstscenen. Och här sitter vi nu, och försöker debattera med några förblindande postmodernister på Axess som förtrollats av hans skryt ;)
Men som sagt, det var ju det där med kläderna, då. Men i frågan om Malcolm McLarens inflytande över punkens estetik har troligen både Jamie Reid och Westwood en del att säga.
Jag rekommenderar BBC:s runa, you cunts.
Vänligast
Martin Aagård

PS Rekommenderar min understreckare om punkens 30-årsjubileum också. Det var inte kommersialismen som var punkens fiende #1. Det var hippiesarna.

av Martin Aagård 2010-04-13 18:27:46

Warhol spelade ingen större roll för Velvet Underground, han gjorde i själva verket ganska litet för bandet utöver att skaffa dem ett skivkontrakt (men kom an, så stor brist var det inte på nyfikna musikentreprenörer i New York på 60-talet!) och para ihop dem med Nico på debutalbumet. De var för gryniga och tillknäppt ruffiga för honom; det är inte troligt att han ens lyssnade på "White Light White Heat" när den kom, en skiva som troligen har betytt mer än debuten för senare rockmusiker. Om än inte för poserande rockkritiker.

Men sedan är Aagård löjligt okunnig, och det gäller förresten många som skrev om McLaren efter hans död (t ex Salka Hallström i Sydan). De verkar alla tro att hans insats tog slut efter Bow Wow Wow, men hans senare skivor och projekt har betytt nästan lika mycket för en hel rad genrer och artister. "Waltz Darling" från 1989 med Jeff Beck, Bootsy Collins, Dave Stewart och ett antal New Yorkska rappare, sånage och dansare är en briljant skiva och den gick inte obemärkt förbi. Albumet reducerar "Like A Prayer" om kom ungefär samtidigt till menlös muzak, McLaren & co skapar verklig gatuelegans och en genuin känsla av lurande fara och lust som Madonna inte är i närheten av. Och med "Duck Rock" blev han den förste som spred hiphopens idéer och tekniker utanför den nya genren. Till skillnad från Warhol var McLaren genuint intressrad av samtida musik och förstod en del om dess tekniska och stilistiska sidor, det kan man inte ta ifrån honom.

Om inte annat är runorna över McLaren tydliga exempel på hur kultursidorna struntar i att begära någon sorts faktakoll, analys eller övervägda omdömen. En formulering som att Pistols var det största rockbandet någonsin efter Kraftwerk är idiotisk men den funkar såklart som blind hyperbol och fyrbeverkeripjäs i texten.

av Magnus 2010-04-17 00:32:23