Lena Andersson skriver mycket bra i dagens DN, i en krönika som utgår från Pernilla Ouis text i senaste numret av Axess om Foucault och islamofobi-diskussionen i dagens västvärld. Lena Anderssons exempel på hur Foucaults kulturrelativism och konstruktionism - trots sitt akademiska ursprung - har sipprat ner i de breda folklagren, är onekligen träffande: Fotbolsspelaren och sedermera landslagstränaren Roland Andersson, som 1978 propagerade för att svenska landslaget inte skulle åka till VM i Argentina därför att det skulle kunna ses som en "propagandaseger för diktaturregimen"- alltmedan samme Andersson 28 år senare i rollen som landslagstränare, försvarar Sveriges landskamp i Saudiarabien med att ”Svenskar kan inte bara komma hit och sätta en svensk stämpel och säga att det är vi som har rätt och dom som har fel. Så enkel är inte världen”; ”vi respekterar de regler och de levnadssätt de har [där]”.
Lena Andersson sammanfattar:
"Det har flutit många seminarier om ”Den Andre” under broarna sedan Roland Andersson åkte för att vittna om fascismens Argentina med syfte att kullkasta den. ”Självklart är det här inte ett sätt som vi vill att kvinnorna i Sverige ska behandlas på”, sammanfattar Roland Andersson och vet inte hur väl han sammanfattar Foucaults cyniska paradox och paradigmskifte.
Kanske skulle socialdemokratins ideologiska stampande kunna upphöra om den kom till full klarhet om dessa två motstridiga tankevärldar och åter valde den universalistiska upplysningens, där man inte av kulturell ”hänsyn” missunnar andra de frihetliga och jämlika värden man själv sätter högst. Om socialdemokratin inte haft en värdeliberal (vilket inte är detsamma som ekonomiskt liberal) kompass under 1900-talet hade arbetarklassen suttit kvar i Lubbe Nordströms Lort-Sverige, stärkta av avhandlingar om hur kränkande det vore för proletärkulturen att påtvingas dusch, utbildning och barnbegränsning."