Adam Cwejman, ordförande i LUF, har i en kommenter nedan bemött min kritik mot honom och han utvecklar nu denna kritik även på sin blogg. Riktigt vart han vill komma är inte helt lätt att utröna. Huvudpoängen i hans text uppfattar jag som följande:
"Jag förstår Hirsi Alis idé om idémissionerande men håller inte med om att den skulle vara verkningsfull där det verkligen behövs. En av anledningarna till detta är paradoxalt nog ett svar Hirsi Ali gav i en intervju: ofta växer nämligen extremismen bland de som är de mest assimilerade och sekulära i samhället.
Hur hade man kunnat stoppa Londonbombarnas fundamentalism? Givetvis kan en enkel reformation medelst missionerande vara lösningen, men det underskattar komplexiteten i fundamentalismen."
Jag kan hålla med om att fundamentalism och extremism är komplexa fenomen. Och jag tror nu inte heller att man helt utrotar dessa komplexa fenomen genom att med större emfas än i nuläget poängtera vikten av vissa upplysingsidéer såsom separationen mellan kyrka och stat, mellan religiösa regler och statlig lag.
Men jag förstår å andra sidan inte varför liberaler blir upprörda över att någon vill upplysa människor om dessa det demokratiska samhällets grundpelare. Är det för att vi hela tiden påminns om detta? Det kan väl Cwejman ändå knappast mena? När någon påminner om detta utlöser det ju snarast - som framgår av hela den här debatten - moralpanik hos en rad liberaler och vänstermänniskor.
Varför utmålar man den person som pläderar för vikten av den här sortens upplysning som icke-liberal? Är det för att den här sortens upplysning inte behövs? Att döma av Sakine Madons, Dilsa Demirbag-Stens och Adam Cwejmans inlägg så tycks en sådan upplysningskampanj sannerligen behövas - inte bara bland muslimer i ghetto-förorter utan även bland svenska, förhållandevis välutbildade liberaler.
Det hela förefaller mig inte så mycket konstigare än hur man agerade i relation till tyska terrorister på 1960- och 70-talen. Dessa var inte - som de själva påstod - representativa för den tyska eller västerländska arbetarklassen, men deras ideologi var inte heller begränsad till de hundratals aktiva terroristerna själva. Tvärtom hade deras tänkande och samhällsanalys sipprat ner i förhållandevis stora befolkningslager i västvärlden, dock företrädesvis bland bildade akademiker av medelklassbakgrund med socialistiska, kommunistiska och vänsterliberala sympatier. Dessa var (liksom en del av dagens västerländska islamister och dem som uttrycker sympati med islamisternas världsuppfattning, där just islamofobin är ett bärande element) bildade och i västvärlden assimilerade människor. Liksom dagens islamister var dåtidens terrorister inte heller några isolerade frifräsare internationellt sett, utan tvärtom finansierade av regimer med stort internationellt inflytande, vilkas ideologier inte var karbonkopior av terroristernas men inte heller saknade väsentliga beröringspunkter.
Dock har jag svårt att se att det även i det fallet, på 1960- och 70-talen, var en felaktig strategi, när man försökte att inte minst till unga människor sprida alternativa bilder av hur världen var konstituerad - det vill säga bilder som gick emot terroristernas och deras finansiärers ideologier.
Samtidigt ska man kanske inte glömma att det i Sverige finns en stolt tradition alltsedan just 1960- och70-talen av liberaler som hellre kritiserade västvärldens världsbild än den världsbild som företräddes av terroristerna, deras finansiärer och deras apologeter bland västerländska intellektuella. På den tiden uppträdde denna sorts "liberaler" till exempel i Per Gahrtons skepnad...